Nästa stora "måste se när man är i Australien" är Ayers Rock eller Uluru som aborigines kallar den. Klippan ser ut som en jättestor röd limpa där den ligger på den platta slätten.
När vi landade var det 40 C och knastertorrt, 15% luftfuktighet, och marken var alldeles röd, en blandning av järnoxidhaltig sand och lera och orsaken till den röda färgen är att järnet rostar. Enda inackorderingen är en hotellby med flera hotell, som aborigines har monopol på. Trots det sköttes den helt av vita och vi såg kanske ett halvdussen urinnevånare sammanlagt på de tre dagar vi var där. Dessutom fanns flera restauranger, ett snabbköp, post och bakkontor.
Vi blev avsläppta vid hotellet Den Förlorade Kamelen och fick iom det lära oss att före vägar och järnvägen byggdes gick transporter via kameler i öknen. De importerades från Afganistan tillsammans med afganistanare som visste hur man skulle göra. De gav sig av på månadtal långa vandringar genom öknen promenerande bredvid sina kameler. I Australien finns ett osannolikt stort antal giftiga djur och fiskar så man kan lätt föreställa sig oroliga nätter bland ormar, spindlar och annat otyg. När vägarna var ett faktum blev kamelerna överflödiga och afganerna uppmanades avliva sin djur. Men de hade vandrat tillsammans genom öknen i många år och kamelerna hade blivit en del av familjen, så afganistanarna släppte dem fria och for hem till sig. Kamelerna trivdes utmärkt och numera finns det mellan 600.000 och 800.000 vilda kameler i öknen. De lär vara så renrasiga så numera exporteras de till Arabien.
Vi hade blivit tipsade om en middag ute i öknen som kallas Tystnadens Ljud. En buss plockade upp oss och for i väg och lämnade oss att gå längs en röddammig stig till en plats där man kunde se Ayers Rock i den nedgående solen. Erik och jag hade inte lärt oss dricka vatten konstant så det svala skumvinet smakade gudomligt, även efter tredje påfyllningen. Till detta serverades tilltugg och man högg tänderna i krokodil, känguru, och lax. Krokodil smakar som kyckling, men är segt som en gammal höna. Sedan gick vi vidare och bakom några buskar stod ett tiotal bord, vart för sex personer dukade med vit linneduk, brutna servietter och ljus i stormlyktor för det drog litet sakta. Middagen var buffe med väldigt god mat och massor av gott vin. Halvägs genom maten kom en astronom fram och påpekade att en stor komet, som vi hörde talas om i Melbourne, var synlig en liten stund nära solnedgången. Erik hade med sig kikaren så vi såg den tydligt. Efter maten släcktes lamporna och när ögonen vant sig såg man en fin stjärnhimmel som inte var helt klar för det var ganska starkt månsken. Astronomen, som var både kunnig och rolig, förklarade vad det var vi såg och pekade ut bl a Södra Korset. Då kände jag att jag var långt hemifrån, möjligen påverkad av vinet. Till kaffet kom en ung man som spelade diggeridoo, ett australiskt instrument som består av en urholkad påk och kräver att man andas ut och in samtidigt. Erik tror att han kommit på hur det skall gå till.
Följande morgon skulle vi beundra Ayers Rock i soluppgången och blev hämtade strax före fem. Berget är stort, 300 m högt och det lär ta 4-5 timmar att gå runt. Det såg mycket hemlighetsfullt ut i silhuett i gryningen. Vi tog små stolar från bussen och väntade på soluppgången. Visst blev bergsväggen rödare, men inte så röd som på bilderna. Man misstänker filter på kamerorna.
Berget är heligt för urbefolkningen. En stam bor i en by några km bort. Det var deras marker före europerna kom och jagade bort dem. Först på 1970-talet fick aborigines tillbaka rätten till sitt land, och nu försöker man komma överens med varandra trots fundamentalt olika synsätt. Ett exempel är att urinvånarna inte vill att man skall klättra på klippan, men de får se mellan fingrarna för turisterna vill göra det. Mest av allt japaner, som kommer hordvis. De ingår i deras kultur att klättra uppför heliga berg. Orkar de inte klättra hemma i Japan blir de uppburna. Vid Ayers Rock måste man gå själv. Jag gick kanske 50 m upp, det var mycket brant och ganska slät klippa och jag kände mig inte så väl till mods. Längre upp fanns en låg kätting att hålla sig i och dra sig fram på. Sista biten upp till den gick jag på alla fyra för säkerhets skull. När jag högg tag i stolpen som bar kättingen sa en röst "grattis" (på engelska) och där satt en japanska som inte var någon ungdom. Hon stävade vidare, men inte jag.
Det finns ett kulturcentrum vid berget där man får lära sig hörnstenarna i aborigines tänkesätt, bl.a. deras version av skapelseberättelsen där den onda makten givetvis är en orm. Många aborigines är konstnärligt begåvade och det finns klippmålningar gjorda i en prickteknik, som påminner litet om impressionism, som i symboler skildrar landskapet och sedvänjor. Litet om hur det var att hitta mat i öknen, en av favoriterna var ca en dm långa larver som man åt med huvudet först, kokta lär de smaka som ägg. En annan favorit var myror med en sockerlösning i en liten säck, som bodde en meter under den stenhårda marken. Var man sugen på godis fick man gräva sig ner med hjälp av en stav med en enkel vass sten i ändan, ett jättejobb. Myrorna finns under en speciell buske, men det gäller att veta vilken sort och om det är rätt säsong. Man inser att alla krafter gick åt att överleva i den här miljön.
På em var det 44 C i skuggan så poolen såg mycket inbjudande ut. Följande dag såg vi en annan bergsformation, The Olgas, men den var inte lika fascinerande som Ayers Rock.
På återvägen till civilisationen var vi några timmar i Alice Springs, Australiens enda ökenstad, ganska liten och anspråkslös. Många aborigines bor där och i vår guidebok varnas kvinnliga turister att gå ensamma nere vid den uttorkade flodfåran Todd River på kvällarna, där hemlösa håller till. Todd River är mera känt för regattan Henley on Todd. Den går till så att deltagarna springer med båtarna på torra land och är ganska känd. Mest som ett kuriosum. I Alice Springs finns också ett konstmuseum med försäljning och där hittade vi två fina tavlor av en lokal aboriginedam.
Tuesday, January 30, 2007
Monday, January 29, 2007
Melbourne fortsättning
Vi såg fram emot sista dagen i Melbourne för vi hade biljetter till en av kvartsfinalerna, som spelades på kvällen. Före det passade vi på att titta på Royal Exibition Building som byggdes i slutet av 1800-talet för en utställning som skulle samla det som var nytt och fint runt om i världen. En viss inflation har nog skett för följande vecka skulle racerbilar av olika slag ställas ut.
Vi gick också in på det stora konstmuseet och såg bl.a. en utställning om aborigines, australiens urinvånare som funnits där över 50.000 år innan europeerna kom. I dag är det ett av australiens stora bekymmer hur man skall hantera den befolkningen. Det är intressant att jämföra med indianernas öde i USA för det finns många likheter. Bl.a. togs små barn från sina föräldrar för att omskolas kulturellt och utbildas till yrkesarbetare. I dag är aborigines utträngda i öknen, en del har klarat omställningen till modernt liv, men många är fattiga och har stora sociala problem, spritmissbruk och våld är utbrett. Den bilden känns igen från USA's indianer.
Att gå på Austalian Open var orsaken till hela resan och när kvällen kom var vi äntligen där. Tävlingarna är en enorm apparat, men väldigt välordnad. Vi hade inga problem med någonting från det Erik beställde biljetter över nätet första dagen de såldes nionde oktober och vi hade dem i brevlådan i NY en vecka senare, till det vi satt på våra platser. Vi hade tur och fick se matchen mellan Nadal från Spanien och Fernando Gonzales från Chile. Nadal var förhandsfavoriten för han har tom klått Roger Federer, världens just nu bästa manliga tennisspelare. Det dröjde inte länge innan man började ana att det var sensation på gång och hejaropen uppmuntrade "Speedy Gonzales". Han höll Nadal vid baslinjen hela matchen med sina kanonservar och listiga och kraftfulla spel. Efter tre raka set var klockan elva och segern hans och de chilenska fansen visste inte till sig av lycka.
Vi var också glada för vi hade ett tidigt plan till Alice Springs och vidare till Ayer's Rock ute i öknen. Kvartsfinalen kvällen innan tog till två på natten. Med kepsarna från Austalian Open 2007 ordentligt nerpackade i ryggsäckarna promenerade vi med tusentals andra genom den upplysta stan i den ljumma kvällen.
Vi gick också in på det stora konstmuseet och såg bl.a. en utställning om aborigines, australiens urinvånare som funnits där över 50.000 år innan europeerna kom. I dag är det ett av australiens stora bekymmer hur man skall hantera den befolkningen. Det är intressant att jämföra med indianernas öde i USA för det finns många likheter. Bl.a. togs små barn från sina föräldrar för att omskolas kulturellt och utbildas till yrkesarbetare. I dag är aborigines utträngda i öknen, en del har klarat omställningen till modernt liv, men många är fattiga och har stora sociala problem, spritmissbruk och våld är utbrett. Den bilden känns igen från USA's indianer.
Att gå på Austalian Open var orsaken till hela resan och när kvällen kom var vi äntligen där. Tävlingarna är en enorm apparat, men väldigt välordnad. Vi hade inga problem med någonting från det Erik beställde biljetter över nätet första dagen de såldes nionde oktober och vi hade dem i brevlådan i NY en vecka senare, till det vi satt på våra platser. Vi hade tur och fick se matchen mellan Nadal från Spanien och Fernando Gonzales från Chile. Nadal var förhandsfavoriten för han har tom klått Roger Federer, världens just nu bästa manliga tennisspelare. Det dröjde inte länge innan man började ana att det var sensation på gång och hejaropen uppmuntrade "Speedy Gonzales". Han höll Nadal vid baslinjen hela matchen med sina kanonservar och listiga och kraftfulla spel. Efter tre raka set var klockan elva och segern hans och de chilenska fansen visste inte till sig av lycka.
Vi var också glada för vi hade ett tidigt plan till Alice Springs och vidare till Ayer's Rock ute i öknen. Kvartsfinalen kvällen innan tog till två på natten. Med kepsarna från Austalian Open 2007 ordentligt nerpackade i ryggsäckarna promenerade vi med tusentals andra genom den upplysta stan i den ljumma kvällen.
Melbourne
På väg till Melbourne flög vi via Sydney där vi övernattade på flygplatsen fvb följande morgon. Ett enkelt hotell med en enkel bar och matsal. Vi insåg att middagen lutade åt Spag. Bol. med ett glas enkel Cab. Sav. Vi har upptäckt att aussis gillar förkortningar och ibland är det inte omedelbart klart hur de skall tolkas. Andy Roddik, den amerikanke tennisspelaren kallades A-Rod tills han åkte ut ur Australia Open, då blev han Andy Roddik igen.
Vi kände för en promenad före middagen och gick förhoppningsfulla ner till roddklubben som skulle ha en Bistro. Den var ännu tråkigare än hotellmatsalen. På väg hem gick vi in på ytterligare ett hotell som visade sig ha en fin restaurang och på matsedeln vad vi letet efter men inte hittat: Känguru. Erik insåg att här hade vi vår chans, och jag var inte svårövertalad. Vi fick en file, medium rare, stor som en halv grisfile, men den smakade vilt. Ungefär som rådjur, men med en aning transmak, inte så stark som sjöfågel dock. Det var riktigt gott, och man behövde inte känna sig som man åt Kanga, det finns miljontals kängurer.
Melbourne är en mycket mer sofistikerad stad än jag föreställt mig. Erik som tyckte att Sydney är Austaliens San Fransisco deklarerade raskt att Melbourne är Paris. Litet ligger det i det. Centrum är litet gammaldags med många byggnader från slutet av 1800-talet och med europeiskt stuk. Gatorna är kantade av stora plataner, som ger en behaglig svalka och en känsla av lägre tempo. Folk är välklädda och vi såg ganska få shorts med ryggsäckar. Det finns massor av kafeer, alltid väl besatta. Tom MacDonalds försöker hävda sig och har avdelningar kallade MacCafe! Mitt favoritkaffe blev Flat White, vilket är espresso med skållad mjölk. Annars väljer man long eller short black.
Vi bodde trevligt i ett gammalt trevåningars, med hiss, tegelhus, som byggdes för ensamstående repurterliga herrar, skräddare, kontorsfolk och dyl. Vi hade igen tillgång till ett välutrustat kök och TV med tennismatcher, så vi beslöt att undersöka kvaliteten på take away som hämtkäk kallas i Austalien. En kväll frågade vi flickan i snabbköket och hon hade hört talas om en indisk restaurang i följande kvarter. Vi hittade den och för 5 euro fick vi en trerättersmiddag som räckte gott. Styrkan på kryddningen gjorde nog att man mättnade fortare än vanligt. Tennisen fortskred och en ung chilenare, Fernande Gonzales gjorde sensation genom att i tur och ordning slå ut australiensaren Lleyton Hewitt, amerikanen Andy Roddik och slutligen spaniens Nadal.
Vingårdarna i Yarradalen nära Melbourne lockade. Vi tog en busstur med en pratsam och gladlynt herre, som var mäkta stolt över sitt Austalien. Vi for genom det som kallas sval regnskog, med jättelika träd, där solen silade ner och mysiga små och större hus. Området fungerar som fritidstillhåll för melburnians. Det fanns många Bed and Breakfasts och ställen där man kunde gifta sig. På en av vingårdarna hade vi en mycket trevlig dam som lärde oss hur man smakar på vin, och hur man analyserar smaker. De hade en ställning med ett 50-tal anonyma små flasor med essenser och man skulle sniffa och bestämma vad det var. Jag var generande dålig, av ca 10 prov kände jag bara igen svamplukt. Många kände jag igen, men kunde inte komma på vad det var, nejlika till ex. För att trösta mig köpte jag en flaska vin.
Den sista vingården var Moet & Chandons australensiska bubbelsvinsfabrik, som kallas Domaine Chandon. M&C insåg att efterfrågan vida överskred tillgången av äkta champagne, så de såg sig om i världen efter lämpliga platser och nu finns det bubblevinsfabriker i bl. a. Australien, Californien och Brasilien. Själva vingården var enormt påkostad och sagolikt vacker. Stora träd, vackra blomplanteringar, nedtonad men elegant inredning och oändliga fält med olika sorters druvor. Vi fick, efter turen med en bubblig ung dam, provsmaka en torr och en söt variant, som serverades med kex, cheddarost och en mild chutney. Gott men inte märkvärdigt. Det fanns en disk för provsmakning och Erik frågade efter en sort som skulle vara mindre torr en den torraste. Vi fick en jättegod klunk av en museumvariant från 1996, som jag med mina nyvunna kunskaper kunde konstatera hade en mycket lång gom. Eftersmaken satt kvar ännu när jag satte mig i bussen. Mums för 41 euro flaskan.
Vi kände för en promenad före middagen och gick förhoppningsfulla ner till roddklubben som skulle ha en Bistro. Den var ännu tråkigare än hotellmatsalen. På väg hem gick vi in på ytterligare ett hotell som visade sig ha en fin restaurang och på matsedeln vad vi letet efter men inte hittat: Känguru. Erik insåg att här hade vi vår chans, och jag var inte svårövertalad. Vi fick en file, medium rare, stor som en halv grisfile, men den smakade vilt. Ungefär som rådjur, men med en aning transmak, inte så stark som sjöfågel dock. Det var riktigt gott, och man behövde inte känna sig som man åt Kanga, det finns miljontals kängurer.
Melbourne är en mycket mer sofistikerad stad än jag föreställt mig. Erik som tyckte att Sydney är Austaliens San Fransisco deklarerade raskt att Melbourne är Paris. Litet ligger det i det. Centrum är litet gammaldags med många byggnader från slutet av 1800-talet och med europeiskt stuk. Gatorna är kantade av stora plataner, som ger en behaglig svalka och en känsla av lägre tempo. Folk är välklädda och vi såg ganska få shorts med ryggsäckar. Det finns massor av kafeer, alltid väl besatta. Tom MacDonalds försöker hävda sig och har avdelningar kallade MacCafe! Mitt favoritkaffe blev Flat White, vilket är espresso med skållad mjölk. Annars väljer man long eller short black.
Vi bodde trevligt i ett gammalt trevåningars, med hiss, tegelhus, som byggdes för ensamstående repurterliga herrar, skräddare, kontorsfolk och dyl. Vi hade igen tillgång till ett välutrustat kök och TV med tennismatcher, så vi beslöt att undersöka kvaliteten på take away som hämtkäk kallas i Austalien. En kväll frågade vi flickan i snabbköket och hon hade hört talas om en indisk restaurang i följande kvarter. Vi hittade den och för 5 euro fick vi en trerättersmiddag som räckte gott. Styrkan på kryddningen gjorde nog att man mättnade fortare än vanligt. Tennisen fortskred och en ung chilenare, Fernande Gonzales gjorde sensation genom att i tur och ordning slå ut australiensaren Lleyton Hewitt, amerikanen Andy Roddik och slutligen spaniens Nadal.
Vingårdarna i Yarradalen nära Melbourne lockade. Vi tog en busstur med en pratsam och gladlynt herre, som var mäkta stolt över sitt Austalien. Vi for genom det som kallas sval regnskog, med jättelika träd, där solen silade ner och mysiga små och större hus. Området fungerar som fritidstillhåll för melburnians. Det fanns många Bed and Breakfasts och ställen där man kunde gifta sig. På en av vingårdarna hade vi en mycket trevlig dam som lärde oss hur man smakar på vin, och hur man analyserar smaker. De hade en ställning med ett 50-tal anonyma små flasor med essenser och man skulle sniffa och bestämma vad det var. Jag var generande dålig, av ca 10 prov kände jag bara igen svamplukt. Många kände jag igen, men kunde inte komma på vad det var, nejlika till ex. För att trösta mig köpte jag en flaska vin.
Den sista vingården var Moet & Chandons australensiska bubbelsvinsfabrik, som kallas Domaine Chandon. M&C insåg att efterfrågan vida överskred tillgången av äkta champagne, så de såg sig om i världen efter lämpliga platser och nu finns det bubblevinsfabriker i bl. a. Australien, Californien och Brasilien. Själva vingården var enormt påkostad och sagolikt vacker. Stora träd, vackra blomplanteringar, nedtonad men elegant inredning och oändliga fält med olika sorters druvor. Vi fick, efter turen med en bubblig ung dam, provsmaka en torr och en söt variant, som serverades med kex, cheddarost och en mild chutney. Gott men inte märkvärdigt. Det fanns en disk för provsmakning och Erik frågade efter en sort som skulle vara mindre torr en den torraste. Vi fick en jättegod klunk av en museumvariant från 1996, som jag med mina nyvunna kunskaper kunde konstatera hade en mycket lång gom. Eftersmaken satt kvar ännu när jag satte mig i bussen. Mums för 41 euro flaskan.
Friday, January 26, 2007
Queensland
Australien är så stort så det finns flera olika klimatzoner. Erik var intresserad av att se regnskogen i nordöstra delen vid kusten. Där finns även Stora Barriärrevet, världens största rev. Om våra guider är något att tro på finns det massor av världens största och världens bästa på denna kontinent. Jag tror bara Texas kan tävla med dem.
Vi flög till Cairns och bodde i Port Douglas en timme med buss norrut längs den svindlande vackra, men svindlande krokiga Captain Cook's Highway. Vi bodde på Reflections, som låg bara ett kvarter från beachen och några kvarter från centrum, mycket behändigt, men ingen slump. Vi fick en stor lägenhet med två rum och det största kök jag någonsin haft, kyl, frys, micro, diskmaskin och vackra stenbänkar, tvättmasin och tork.
Beachen var imponerande, en 4 km lång bred sandstrand, som en bukt. Vi såg bara ett dussintal personer på stranden, dels därför att det är lågsäsong (för hett) och dels därför att det är högsäsong för sk stingers, dvs maneter av olika slag. En av de giftigaste är 1,5 cm lång och genomskinlig, så man ser den inte. Den känns desto bättre och det blir sjukhuset om man träffar på en sådan. Visserligen fanns nät monterade på flytlänsor, som skulle hålla dem på avstånd, men vi tog inga chanser. Vatten behövde vi inte sakna för det är regnperiod, dvs det regnade störtskurar flera gånger i dygnet, luftfuktigheten var 100%, och det var 30 C.
Till frukost följande dag hade vi sällskap av fåglar, den gick av stapeln i ett litet zoo med lokala djur och stor fågelavdelning. När man fått sin tallrik kom fåglar och satte sig på bordet och tittade intresserat på vad som fanns på tallriken, så det var bäst att sleva i sig, bla många tropiska frukter som lychee, taggigt skal och vindruvsliknande kött med en kärna ungefär som i oliver. Som tur var fick vi ett glas champagne att börja med, så vi kom inte att tänka på salmonellarisken och dyl. Vi gick en promenad genom zoot och beundrade många olika papegojor, såg en kungsfiskare, en koloni dvs hundratals fladdermöss som hängde upp och ner i träden och sakta fläktade sig med vingarna, kängurur av olika slag och en jättestor kasuarfågel, utrotningshotad, samt en stor och långhalsad emu som kom klivande mot oss med raska steg. Alla djuren var tämligen tama och förväntade sig att bli matade, men det tyckte vi andra kunde sköta om.
För att få en närmare titt på regnskogen tog vi ett litet tåg uppför en brant ravin med pittoreska vattenfall, djugelns vilda fruktträd, bl.a. vild mango, rustika jobbare som underhöll banan, och vida vyer ända bort till Cairns. På toppen låg en turistby, Kuranda och där drack vi vår favoritläsk Bundaberg Ginger Ale. Ner blev det linbana. En hisnande upplevelse att hänga där i sin lilla korg minst 50 m upp ovanför regnskogstaket och titta ner på ett fantastiskt urval trädkronor, lianer och andra snyltgäster. Ofattbart många nyanser grönt. Halvvägs ner frågade Erik om jag visste när banan byggdes och deklarerade att när han kom hem skulle han lägga sig på golvet med en wisky. Det blev en, men i soffan.
Ibland kan det vara litet knepigt att hitta kvällsunderhållning, man kan ju äta bara en middag, och uteliv på barer är inte så häftigt. Nu hade vi fin underhållning varje kväll i form av matcher som spelades i Austalian Open tennis i Melbourne, dit vi har biljetter till kvartsfinalen.
Quicksilver hette rederiet som tog oss ut till barriärrevet. Erik tyckte det var ett illa valt namn ur miljösynpunkt. Eftersom det var regnperiod var det mycket sjå att bestämma vilken dag vi skulle fara ut. Vi baserade beslutet delvis på vetenskaplig analys av väderkartor, frågade tanten på hotellet, slickade på fingret och stack upp det, och slutligen gissning. Vi hade tur, solen sken och det var lätta vindar. Vi dånade ut med en aluminiumkatamaran som tog över 200 personer, 25 knop i en och en halv timme, men då var vi vid yttre revet. Kristallklart vatten, 28 C, men fortfarande viss risk för maneter. Ombord fanns blå heltäckande lycradräkter som man hyrde, dels behövde man inte använda solkräm som förpestar vattnet och man var skyddad från solen, som är väldigt stark. Vi såg dock urfåniga ut, som Teletubbies, när vi la iväg. Revet var fint med fantastiska former och färger, fiskarna likaså.
Sista dagen var mycket het och fuktig så vi tog igen oss och smälte våra intryck. Middag åt vi på restaurangen On the Inlet som ligger under presenningtak vid vattnet. När vi hunnit halvvägs mörknade skyarna och himlarna öppnade sig och det störtregnade så vi blev tvugna att fälla upp paraplyet innan personalen hann dra för en plastvägg i lovart. En stilenlig avslutning tyckte vi.
Vi flög till Cairns och bodde i Port Douglas en timme med buss norrut längs den svindlande vackra, men svindlande krokiga Captain Cook's Highway. Vi bodde på Reflections, som låg bara ett kvarter från beachen och några kvarter från centrum, mycket behändigt, men ingen slump. Vi fick en stor lägenhet med två rum och det största kök jag någonsin haft, kyl, frys, micro, diskmaskin och vackra stenbänkar, tvättmasin och tork.
Beachen var imponerande, en 4 km lång bred sandstrand, som en bukt. Vi såg bara ett dussintal personer på stranden, dels därför att det är lågsäsong (för hett) och dels därför att det är högsäsong för sk stingers, dvs maneter av olika slag. En av de giftigaste är 1,5 cm lång och genomskinlig, så man ser den inte. Den känns desto bättre och det blir sjukhuset om man träffar på en sådan. Visserligen fanns nät monterade på flytlänsor, som skulle hålla dem på avstånd, men vi tog inga chanser. Vatten behövde vi inte sakna för det är regnperiod, dvs det regnade störtskurar flera gånger i dygnet, luftfuktigheten var 100%, och det var 30 C.
Till frukost följande dag hade vi sällskap av fåglar, den gick av stapeln i ett litet zoo med lokala djur och stor fågelavdelning. När man fått sin tallrik kom fåglar och satte sig på bordet och tittade intresserat på vad som fanns på tallriken, så det var bäst att sleva i sig, bla många tropiska frukter som lychee, taggigt skal och vindruvsliknande kött med en kärna ungefär som i oliver. Som tur var fick vi ett glas champagne att börja med, så vi kom inte att tänka på salmonellarisken och dyl. Vi gick en promenad genom zoot och beundrade många olika papegojor, såg en kungsfiskare, en koloni dvs hundratals fladdermöss som hängde upp och ner i träden och sakta fläktade sig med vingarna, kängurur av olika slag och en jättestor kasuarfågel, utrotningshotad, samt en stor och långhalsad emu som kom klivande mot oss med raska steg. Alla djuren var tämligen tama och förväntade sig att bli matade, men det tyckte vi andra kunde sköta om.
För att få en närmare titt på regnskogen tog vi ett litet tåg uppför en brant ravin med pittoreska vattenfall, djugelns vilda fruktträd, bl.a. vild mango, rustika jobbare som underhöll banan, och vida vyer ända bort till Cairns. På toppen låg en turistby, Kuranda och där drack vi vår favoritläsk Bundaberg Ginger Ale. Ner blev det linbana. En hisnande upplevelse att hänga där i sin lilla korg minst 50 m upp ovanför regnskogstaket och titta ner på ett fantastiskt urval trädkronor, lianer och andra snyltgäster. Ofattbart många nyanser grönt. Halvvägs ner frågade Erik om jag visste när banan byggdes och deklarerade att när han kom hem skulle han lägga sig på golvet med en wisky. Det blev en, men i soffan.
Ibland kan det vara litet knepigt att hitta kvällsunderhållning, man kan ju äta bara en middag, och uteliv på barer är inte så häftigt. Nu hade vi fin underhållning varje kväll i form av matcher som spelades i Austalian Open tennis i Melbourne, dit vi har biljetter till kvartsfinalen.
Quicksilver hette rederiet som tog oss ut till barriärrevet. Erik tyckte det var ett illa valt namn ur miljösynpunkt. Eftersom det var regnperiod var det mycket sjå att bestämma vilken dag vi skulle fara ut. Vi baserade beslutet delvis på vetenskaplig analys av väderkartor, frågade tanten på hotellet, slickade på fingret och stack upp det, och slutligen gissning. Vi hade tur, solen sken och det var lätta vindar. Vi dånade ut med en aluminiumkatamaran som tog över 200 personer, 25 knop i en och en halv timme, men då var vi vid yttre revet. Kristallklart vatten, 28 C, men fortfarande viss risk för maneter. Ombord fanns blå heltäckande lycradräkter som man hyrde, dels behövde man inte använda solkräm som förpestar vattnet och man var skyddad från solen, som är väldigt stark. Vi såg dock urfåniga ut, som Teletubbies, när vi la iväg. Revet var fint med fantastiska former och färger, fiskarna likaså.
Sista dagen var mycket het och fuktig så vi tog igen oss och smälte våra intryck. Middag åt vi på restaurangen On the Inlet som ligger under presenningtak vid vattnet. När vi hunnit halvvägs mörknade skyarna och himlarna öppnade sig och det störtregnade så vi blev tvugna att fälla upp paraplyet innan personalen hann dra för en plastvägg i lovart. En stilenlig avslutning tyckte vi.
Friday, January 19, 2007
Canberra mm
Från Sydney flög vi till Canberra, huvustaden byggd för ändamålet, med breda gator, officiella byggnader, stora parker och mycket grönt. Jag är övertygad om att det inte lönar sig att investera i en cykel, man orkar inte trampa dit man skall och hem igen. Eftersom vårt intresse för statskunskap är mera begränsat, kan man ju undra vad som lockade oss. Helt enkelt det faktum att vi förra sommaren träffade ett australiensiskt par som reste med Hurtigrutten samtidigt som vi, Faye och John och de bjöd oss generöst till dem. John var mycket hjälpsam med tips inför resan och det kändes fint att ha någon Down Under som kontakt.
Första dagen tittade vi litet raskt på Canberra, de har världens största flagga ovanför Parlamentet. Kvällen tillbringade vi på deras terrass omgiven av träd. Där satt det massor av olika fåglar, som skränade och övervägde om de skulle våga sig ner till fågelbadet. Eftersom där fanns det enda vattnet i trakten så vi fick se mängder av fåglar bl.a. flera olika papegojor i alla regnbågens färger inklusive vita kakaduor som skränade värst av dem alla, men som var väldigt vackra. John var påtagligt roade när vi tyckte att de var zoofåglar vi såg.
Följande dag bar det av till deras hus i The Snowy Mountain Range, ca fyra tim. med bil. Vi for ju inte raka vägen utan tittade oss omkring. Bl. a. stannade vi i en liten stad, Cooma (uttalas som finska kuuma)och den gjorde skäl för namnet, det var 38 C och en het vind blåste. Trakten var mer än uttorkad efter flera år av torka och vi åt picknick lunch i parken medan vi pratade med ett lokalt äldre par, bönder som klagade över torkan. Hela Australien känner av klimatförändringen i form av torka, tom i regnskogen klagar de på torkan och ändå regnade det nästan varje dag där.
Färden genom bergskejan var bedövande, upp för branta bergsidor med hänförande utsikt över blånande bergskammar, ner i dalarna längs krokiga branta vägar, som tack och lov hade skyddsstaket där det var som smalast och kurvigast. I botten på dalarna flodfåror som var nästan uttorkade och John som är ivrig flugfiskare försäkrade att med mer vatten i var fisket fantastiskt. Vi trodde honom. Mitt i allt såg John en liten känguru i en träddunge och vi stannade och hoppade ur bilen. När vi tittade oss omkring insåg vi att vi var inringade av säkert ett 20-tal djur som nyfiket tittade på oss. En del mammor med ungar, joeys, i pungen som stack upp huvudet och undrade vad vi var för ena. Kängururna hoppade runt litet pittoreskt och efter ömsesidigt begapande klev vi tillbaka in i bilen.
På fredag kvällen hade John bokat middag på den lokala countryklubben, där årsavgiften är 3AUD = 1.80 euro. Stället hade ny kock och detta var hans tredje kväll. Vi blev upplysta om att väntetiden var en timme så vi tog en drink för att höja aptiten. Erik ville ha en dry martini och den bestämda kvinnliga bartendern påpekade att hon inte hade några bra glas, och därmed inte kunde fixa en martini. Det var en fröjd att höra Erik listigt och diplomatiskt övertala henne att hon nog kunde göra en i alla fall. Hon tom frågade: Stirred or Shaken till slut. Man frestas anta att hon var bådadera efter att Erik charmat henne.
På kvällen satt vi på deras terass med underbar utsikt övr dalen och en sprakande stjärnhimmel ovanför och en whisky till sängfösare. Plötsligt såg vi hur dimman kom rullande mot oss och hörde hur korna i trakten började råma alldeles väldigt. När dimman kom närmare kände vi röklukten och insåg att en skogsbrand brutit ut.
Följande dag var det rökigt och sikten försvann. Vi hostade alla en del. Pga torkan har de stora problem med skogsbränder på många håll och hela dagen såg vi helikoptrar bekämpa elden. John känner många av bönderna i trakten och en av dem gav oss tillstånd att ha en picknick nere vid hans vattendrag. Där stod ett gammalt litet hus, som användes av nöjesfiskare tidigare, primitivt men pittoreskt. Nu bodde det mest småfåglar där av spåren att döma. Utanför stod ett gammalt bord under ett jättestort skuggigt träd. Vi parkerade bilen under trädet och slog oss ned vid bordet. Det var som en scen ur en film. Det brunbrända landskapet, gröna stora träd, tårpilar vid strandkanten, väl avbetade torra marker, får som bräkte,och kor som råmade. En läcker lunch med mince pies som avslutning. På kvällen blev det barbeque och vi var förstås nyfikna på om John skulle kasta några räkor på grillen. När vi tog upp saken skrattade han och påstod att austaliensarna inte grillar räkor, de gillar kött och korv. Det är Crockodile Dundee, spelad av Paul Hogan, som lanserat uttrycket "Throw a shrimp on the barbie."
Följande dag var det hemfärd, återigen upp och nerför hisnande bergväggar. Höjdpunkten blev en lunch under träden på en udde i en konstgjord sjö, där vinden drog och hettan kändes mindre påtaglig. Skönt att se litet vatten.
Canberra hade litet mer att bjuda innan vi for vidare. Vi tittade på deras botaniska trädgård där nästan tama ödlor intresserat betraktade en medan man åt. Vår granne fick plötsligt en våghalsig ödla på axeln. Eftermiddagen tillbringade vi på The War Memorial, som är både minnesmärke över stupade i krigen med den eviga lågan och den okände soldatens grav. Dessutom är det ett mycket intressant museum som pedagogiskt tar en genom händelserna och får en att förstå hur många som utstod strapatser och offrade sina liv. Ett imponerande ställe.
Första dagen tittade vi litet raskt på Canberra, de har världens största flagga ovanför Parlamentet. Kvällen tillbringade vi på deras terrass omgiven av träd. Där satt det massor av olika fåglar, som skränade och övervägde om de skulle våga sig ner till fågelbadet. Eftersom där fanns det enda vattnet i trakten så vi fick se mängder av fåglar bl.a. flera olika papegojor i alla regnbågens färger inklusive vita kakaduor som skränade värst av dem alla, men som var väldigt vackra. John var påtagligt roade när vi tyckte att de var zoofåglar vi såg.
Följande dag bar det av till deras hus i The Snowy Mountain Range, ca fyra tim. med bil. Vi for ju inte raka vägen utan tittade oss omkring. Bl. a. stannade vi i en liten stad, Cooma (uttalas som finska kuuma)och den gjorde skäl för namnet, det var 38 C och en het vind blåste. Trakten var mer än uttorkad efter flera år av torka och vi åt picknick lunch i parken medan vi pratade med ett lokalt äldre par, bönder som klagade över torkan. Hela Australien känner av klimatförändringen i form av torka, tom i regnskogen klagar de på torkan och ändå regnade det nästan varje dag där.
Färden genom bergskejan var bedövande, upp för branta bergsidor med hänförande utsikt över blånande bergskammar, ner i dalarna längs krokiga branta vägar, som tack och lov hade skyddsstaket där det var som smalast och kurvigast. I botten på dalarna flodfåror som var nästan uttorkade och John som är ivrig flugfiskare försäkrade att med mer vatten i var fisket fantastiskt. Vi trodde honom. Mitt i allt såg John en liten känguru i en träddunge och vi stannade och hoppade ur bilen. När vi tittade oss omkring insåg vi att vi var inringade av säkert ett 20-tal djur som nyfiket tittade på oss. En del mammor med ungar, joeys, i pungen som stack upp huvudet och undrade vad vi var för ena. Kängururna hoppade runt litet pittoreskt och efter ömsesidigt begapande klev vi tillbaka in i bilen.
På fredag kvällen hade John bokat middag på den lokala countryklubben, där årsavgiften är 3AUD = 1.80 euro. Stället hade ny kock och detta var hans tredje kväll. Vi blev upplysta om att väntetiden var en timme så vi tog en drink för att höja aptiten. Erik ville ha en dry martini och den bestämda kvinnliga bartendern påpekade att hon inte hade några bra glas, och därmed inte kunde fixa en martini. Det var en fröjd att höra Erik listigt och diplomatiskt övertala henne att hon nog kunde göra en i alla fall. Hon tom frågade: Stirred or Shaken till slut. Man frestas anta att hon var bådadera efter att Erik charmat henne.
På kvällen satt vi på deras terass med underbar utsikt övr dalen och en sprakande stjärnhimmel ovanför och en whisky till sängfösare. Plötsligt såg vi hur dimman kom rullande mot oss och hörde hur korna i trakten började råma alldeles väldigt. När dimman kom närmare kände vi röklukten och insåg att en skogsbrand brutit ut.
Följande dag var det rökigt och sikten försvann. Vi hostade alla en del. Pga torkan har de stora problem med skogsbränder på många håll och hela dagen såg vi helikoptrar bekämpa elden. John känner många av bönderna i trakten och en av dem gav oss tillstånd att ha en picknick nere vid hans vattendrag. Där stod ett gammalt litet hus, som användes av nöjesfiskare tidigare, primitivt men pittoreskt. Nu bodde det mest småfåglar där av spåren att döma. Utanför stod ett gammalt bord under ett jättestort skuggigt träd. Vi parkerade bilen under trädet och slog oss ned vid bordet. Det var som en scen ur en film. Det brunbrända landskapet, gröna stora träd, tårpilar vid strandkanten, väl avbetade torra marker, får som bräkte,och kor som råmade. En läcker lunch med mince pies som avslutning. På kvällen blev det barbeque och vi var förstås nyfikna på om John skulle kasta några räkor på grillen. När vi tog upp saken skrattade han och påstod att austaliensarna inte grillar räkor, de gillar kött och korv. Det är Crockodile Dundee, spelad av Paul Hogan, som lanserat uttrycket "Throw a shrimp on the barbie."
Följande dag var det hemfärd, återigen upp och nerför hisnande bergväggar. Höjdpunkten blev en lunch under träden på en udde i en konstgjord sjö, där vinden drog och hettan kändes mindre påtaglig. Skönt att se litet vatten.
Canberra hade litet mer att bjuda innan vi for vidare. Vi tittade på deras botaniska trädgård där nästan tama ödlor intresserat betraktade en medan man åt. Vår granne fick plötsligt en våghalsig ödla på axeln. Eftermiddagen tillbringade vi på The War Memorial, som är både minnesmärke över stupade i krigen med den eviga lågan och den okände soldatens grav. Dessutom är det ett mycket intressant museum som pedagogiskt tar en genom händelserna och får en att förstå hur många som utstod strapatser och offrade sina liv. Ett imponerande ställe.
Wednesday, January 17, 2007
Sydney
Oj nu har dagarna runnit i väg medan vi rest och roat oss, men här är en liten summering av Sydney. Sydney är vackert! Och Operahuset ligger som en pärla på stranden, nåja hamnkanten. Vädret var finfint, 28 grader, molnfri himmel och låg luftfuktighet. Vi for genast ut på vattnet med Captain Cook's Cruises och angjorde olika hamnar ss Zoo,och Shark Island. På guidens rekommendation gick vi iland vid Watson's Bay och promenerade över till lovart sida där vi tittade ut över Pacificen som glittrade i solen och filosoferade över hur lättade alla gamla sjöfarare måtte ha varit när det äntligen siktade land efter månader till sjöss. Efter sjöturen gick vi till Operan och tittade närmare på det berömda bygget. Det skulle ha tagit 4 år och kosta 7 miljoner, men det tog 14 år och kostade 115 miljoner. Den danska arkitekten gav upp efter 7 år och for hem till Danmark, men är numera hedersmedlem i styrelsen. Vi ville gärna se insidan också och Erik kläckte den briljanta iden att höra om det gick någon opera den kvällen. Vi kan rapportera att La Traviata låter sig tämligen lik på andra sidan jorden. När vi kom ut på kvällen lyste en neonskylt i form av en röd plastklädhängare i jätteformat från the Harbour Bridge, den man ser nyårsfyrverkeriet från. Vi tyckte det såg helknäppt ut. Småningom fick vi förklaringen. Bron kallas i folkmun The Coathanger, men med det avses en gammaldags trägalge för spannet har den formen. Litet exempel på australiensisk humor. Följande dag promenerade vi halvvägs ut på bron och beundrade hamnen från ovan. En fantastisk naturlig hamn, med alla tänkbara flytetyg: segelbåtar (hur de fick segla där är en gåta, men aussies är "no worries" hela tiden)taxibåtar, lokala färjor, turistfärjor (sådana vi åkte på), en kopia av Bounty (huruvida turisterna förväntas göra myteri framgår inte)små fraktfartyg, stora fraktfartyg ( vi såg ett från Walleniusrederierna, hemhamn Stockholm, snyft, snyft,)bogserbåtar med släp, muskelbåtar som dånade på med fartgalna turister ombord och som kronan på verket en jättekryssare, Sapphire Princess vid kaj. Den fick Operahuset att se litet ut. Det vill till att respektive kaptener inte får sina knickers in a knot! Det låter som om Sydney var håll i gång 24 timmar om dygnet, men se när vi blev sugna på en öl och en smörgås kl 11 på kvällen var det kört. Det mesta var stängt.Vi fick köpa
en wrap i ett gatustånd och smygäta den i en skum vrå på en pub som bara serverade öl.
en wrap i ett gatustånd och smygäta den i en skum vrå på en pub som bara serverade öl.
Monday, January 8, 2007
Bangkok
Saa var vi Bangkok. Det finns inga aa ae eller oe haer paa maskinen och man kan bara staella om tangentbordet till naagra faa foervalda spraak, bl.a. kinesiska. Saa mycket svenskar som det finns haer borde man kunna faa svenska ocksaa.
Annars aer der bra. Vi har aakt paa floden, tittat paa gyllene tempel, av vilka det gaar tretton paa dussinet och aetit gott. En massa Thai-restauranger haer.
Vaedret aer finfint, ca 28 grader och laag luftfuktighet.
Sydney naesta. Daer skall vi se om vi kan peta in naagra bilder ocksaa.
Erik
Annars aer der bra. Vi har aakt paa floden, tittat paa gyllene tempel, av vilka det gaar tretton paa dussinet och aetit gott. En massa Thai-restauranger haer.
Vaedret aer finfint, ca 28 grader och laag luftfuktighet.
Sydney naesta. Daer skall vi se om vi kan peta in naagra bilder ocksaa.
Erik
Tuesday, January 2, 2007
Iväg!
Nu har vi rest sjutusen kilometer men är fortfarande hemma. Hemma på Åland dvs. Jag sitter hos min syster och skriver rapport.
Nyårsfirandet i Mariehamn går inte av för hackor nuförtiden. Hela stan går till torget lite före midnatt. Lokale operasångaren Björn Blomqvist, djup bas, underhöll otåliga i väntan på tolvslaget. Man får dricka champagne utan trubbel med ordningsmakten. Sedan bjöd stan på ett fyrverkeri som verkligen var magnifikt. Det ordnades av ett åländskt team som vann en stor fyrverkeritävling i Helsingfors under året och det antogs allmänt att stan av detta inspirerats till att öka fyrverkeribudgeten. Vädret var finfint med vindstilla, klart och plusgrader. Vid O Helga Natt inbjöds publiken att sjunga med. Jag kan berätta att det är en härlig känsla att stå i sin hemstad i månskenet med ett champagneglas i handen och sjunga med i O Helga Natt bland släktingar och gamla vänner.
Den 4:e jan bär det av till Sverige och sedan vidare till Bangkok den 5:e
Nyårsfirandet i Mariehamn går inte av för hackor nuförtiden. Hela stan går till torget lite före midnatt. Lokale operasångaren Björn Blomqvist, djup bas, underhöll otåliga i väntan på tolvslaget. Man får dricka champagne utan trubbel med ordningsmakten. Sedan bjöd stan på ett fyrverkeri som verkligen var magnifikt. Det ordnades av ett åländskt team som vann en stor fyrverkeritävling i Helsingfors under året och det antogs allmänt att stan av detta inspirerats till att öka fyrverkeribudgeten. Vädret var finfint med vindstilla, klart och plusgrader. Vid O Helga Natt inbjöds publiken att sjunga med. Jag kan berätta att det är en härlig känsla att stå i sin hemstad i månskenet med ett champagneglas i handen och sjunga med i O Helga Natt bland släktingar och gamla vänner.
Den 4:e jan bär det av till Sverige och sedan vidare till Bangkok den 5:e
Subscribe to:
Posts (Atom)