Vi laemnade igen bilen i Rotorua och tog 14dollarsturen kl 16 tillbka till Auckland. Det var en fin solig eftermiddag och vi faerdades genom ytteligare en ny typ av vulkansikt landskap paa vaegen mot Hamilton, daer vi bytte buss. Smaa, laaga graestaeckta kullar som laag taett, taett. En avlaang sjoe daer folk agnade sig at vattenskidor, ganska regnskogsartad vaextlighet med stora ormbunkar i den taeta groenskan. Det var vackert paa sitt saett och bekvaemt att inte behoeva bekymra sig om vaenstertrafik, skyltar, fartbegraensningar och alla rondeller utan bara aaka.
Sista dagen i Auckland promenerade vi till en marknad som ligger i den fd skraepfoerbraenningsstationen och vars skorsten sticker upp oever bebyggelsen saa den aer laett att hitta. Erik hittade sin souvenir daer, en paase froen som skall vaexa upp till liljevaexter stora som smaa palmer och som skall taala skugga och koeldgrader. Vi hoppas det inte blir naagon vargavinter de naermaste aaren. Blir det missvaext tror jag inte vaara klagomaal kommer att vinna gehoer hos varureklamationsnaemden i Auckland.
Det finns ett naestan 200 m hoegt utsiktstorn i centrala Auckland och det aer ett maaste foer turister. Erik var inte saa sugen att fara upp efter att ha laest att hissarna har delvis glasgolv saa man kan titta rakt ner i shaktet som foersvinner under en med god fart. Vael uppe paa plattformen har man en milsvid utsikt aat alla hall, spektakulaert! Laengst ut mot kanten finns tjocka glaskivor inlagda i golvet saa man kan titta rakt ner i gatan 186 m ner och kaenna suget. Aeven jag kaende ryggmaergen reagera naer jag klev ner och taenkte: Nu kantrar hela haerligheten. Foer att lugna nerverna paa besoekare finns en bar daer man kan faa en drink och med den i hand slog vi oss ner och foeljde tvaa kappseglingar ute paa vattnet, delvis via en paaslagen kamera som man kunde zooma in saa man paa en skaerm saag besattningarna paa naera haall. Ett roligt inslag. Naer vi sett oss maetta pa det groenkantade gatunaetet, flera stora parker, beroemda byggnader, vatten med raska faerjor, broar, hamnomraadet, foerstaeder och bergskjedjor i bakgrunden allt medan kvaellsbelysningen taendes och drinken tog slut tog vi hissen ner. Under faerden fick vi veta att det var ovanligt litet folk i tornet, men naesta vecka skulle det komma in tvaa kryssningsfartyg per dag och daa skulle det bli andra bullar.
Vi insaag att vi aennu inte aetit den lokala hummern, saa sista kvaellen under foerevaendningen "tidig Valentinmiddag" gick vi paa The Harbourside Seafood Bar and Grill och festade paa deras fisktallrik med en halv hummer och en massa andra godsaker bl.a. jaettegoda ostron, havskraefta, sushirullar, roekt lax, marinerade raekor och stora musslor. Minst gott var som vanligt squid, alltsaa 10-armad blaeckfisk. Den smakar cykelslang vad man an goer. Vi gav Nya Zealand ett sista tillfaelle att visa vad deras goda vita vin gaar foer och vi blev inte besvikna. Erik konstaterade litet torrt att det fanns en viss korrelation mellan smak och pris.
Nu aer vi paa vaeg till flygplatsen foer att flyga tillbaka hem och jag saetter punkt haer.
Monday, February 12, 2007
Nya Zealand, Tauranga och Whakatane
Tauranga visade sig till min foervaaning vara en ganska stor stad. Maanga familjer som troettnar paa avstaanden och traengseln i Auckland flyttar hit. Det hade jag helt missat och foervaentade mig en liten idyllisk by, daer beachen skulle vara inom gaangavstaand. Som tur var hade vi bil. Vi skulle bo paa ett Boutiqe hotell, avsett foer enklare sjaelvhushaall, och jag var mycket nyfiken paa vad Boutiqebegreppet skulle innebaera. Avfrostad frys och lagom stoppade kuddar ingick inte, daeremot en ny laada naesdukar under den som vi toemt. Begreppet Boutique det ena och det andra aer populaert haer och daermed missbrukat.
Oeverallt i NZ finns turistinformationskontor kallade i net. De ligger centralt, ofta vid busstationen och fungerar foertraeffligt. De inte bara informerar utan ordnar om turer, ger goda raad och svarar paa allehanda fraagor. Vi har inte haft ett enda problem med saadant vi bett dem ordna. Tack vare dem hittade vi laett den fina, laanga, ofoerstoerda beachen i Bay of Plenty. Vaedret var vackert, men det vimlade inte av folk foer skolorna hade nyss boerjat. Vi promenerade en bra bit, solade och badade ett par timmar. Solen aer stark, saa det var vaeldigt ljust. Stranden aer bred, mellan 20 och 30 m och vaagorna aer stora och bryter naer de rullar in och man blir laett runtrullad som i en tvaettmaskin med sand som skrubbmedel. Inte saa bra. Litet laengre ut gaar det laettare, men att simma som vi aer vana gick inte. Man skall helst ha ett flytetyg. De som hade det kunde, liggande paa mage, surfa imponrande straeckor aenda upp paa stranden.
Vi for vidare till Mount Maunganui, en fd vulkan, som ni saekert gissat. Man kan promenera upp till toppen, det aer inte saa hoegt. Vi noejde oss med en bit, men daerifraan saag man bra utoever bukten daer det laag massor av surfare och vaentade paa den perfekta vaagen. Det aer ett surfparadis och det fanns maengder av hotell och insatslaegenheter laengs stranden, dessutom et stor fullpackad husvagnspark som budgetalternativ.
Paa kvaellen fick vi besked att turen med baat till White Island, med sin aktiva vulkan, kanske skulle bli instaelld pga av foer stor dyning vid ilandstigningsplatsen. Vilken besvikelse, och vi som kommit aenda fraan New York! Har ni hoert vitsen om det amerikanska paret som kom in i en butik paa Irland 15 min. foere staengningsdags daa allt var bortplockat och innehavarinnan ovillig att ta fram den keps amerikanarna ville koepa med kommentaren: Ni skulle ha farit fraan USA en kvart tidigare! Ungefaer saa kaende vi oss.
Vi har haft tur med de mesta under resan saa vi besloet chansa och for ner till Whakatane tidigt paa morgonen foer att moetas av beskedet att vi kunde fara. Frukosten paa Eggs Benedict smakade extra bra och sedan bar det av i en stor, fin baat som tog 66 personer. Ut genom ett smalt hamninlopp daer vi fick vaenta paa en laemplig dyning och att surfare skulle paddla sig ur vaegen och sedan en och en halv timme i 18 knop oever laangsamt rullande dyning innan vi var framme vid oen som ser lockande och hemlighetsfull ut paa avstaand med sin taggiga kratersilhuett daer ett aangmoln stiger upp med varierande intensitet. Vi blev ilandsatta med gummibaat utrustad med 60haestars snurra, 10 pers. i taget. Det var fortfarande god sjoehaevning saa vi fick vaenta paa raett vaag innan vi fick order att kvickt klaettra uppfoer de rostiga stegarna, gaa oerver en smal rostig jaernspaang och klaettra oever stenbumlingar, som tack och lov inte var hala, till vi kom upp paa torra land. Det laater aeventyrligt, men det fanns alltid en hjaelpande hand och vi var mycket imponerade av hur duktiga sjoemaen besaettningen var.
Vi blev utrustade med hjaelm och gasmask och man uppmanades andas genom naesan. Hjaelmen ifall det skulle rasa loesa stenar fraan kratervaeggarna, men tror jag mest foer ifall man sjaelv skulle rasa. Gasmasken naer stickningarna i halsen blev foer irriterande. Det delades ut syrliga karameller foer att haalla salivproduktionen igaang och de fungerade baettre aen gasmasken. Det var inte saa farligt.
Vaar guide var kunnig och duktig och under tvaa timmar lotsade han oss runt i kratern medan det pyste runt foetterna paa oss och luktade sur aska. Det var en upplevelse att hoera oens historia. Det fanns rostande rester av en fabrik for sulfatbrytning. Inget av de olika foeretag som brutit daer hade gjort naagon vinst. Guiden framhoell flinande att inga nyzealaendare naagonsin satsat pengar i brytningen. Hur de fick slita de som jobbade daer. Baaten med mat och vatten kom en gaang i veckan och ibland var provianten felraeknad och bensinfaten med vatten inte rengjorda innan paafyllningen. I boerjan bodde jobbarna naera fabriken, men ett vulkanutbrott sopade ner alla utom en katt i havet, vilket proviantbaaten upptaeckte foeljande vecka. Det kaendes litet osaekert under foetterna paa en.
Numera aer oen full av seismiska intrument och aktiviteten oevervakas fraan fastlandet. Senaste vulkanutbrottet var 2001, och enligt guiden faar man 24 till 48 timmars varning innan det smaeller. Marken hoejer och saenker sig och det aer smaaskalv. Vi gick fram till den nuvarande kratern foerbi haal i marken daer det daanade upp aanga och gula kullar taeckta av sulfatkristaller visade var trycket sakta oekade. Daer fick man inte gaa foer daa kunde man trampa igenom och staa till halsen i 95gradigt vatten. Saa vi lyssnade noga till guidens anvisningar. Sjaelva kratern bestaar av en sjoe ca 100 m i diameter och 70 m djup, fylld med kokande svavelsyra. Faller man i finns det inget att fiska upp enligt guiden. En av gruvjobbarna hade gaatt upp och inte kommit tillbaka och de som letade efter honom hittade hans stoevlar vid randen.
Naer vi kom tillbaka till stranden var det dags kravla sig ombord paa gummiflotten igen under skepparns hetsande fortare, fortare och tillbaka paa baaten kandes det raett behagligt isht som man upptaeckte att frukosten foerbraents precis lagom till lunchen man fick.
Tillbaka i Tauranga firade vi den lyckade faerden med att gaa paa restaurang och aeta raadjur, venison, som det kallas haer. Man behoever inte tycka synd om Bambi foer de finns raadjursfarmar som staar foer produktionen. Man ser betande raadjursflockar paa maanga inhaengnade groena kullar.
Oeverallt i NZ finns turistinformationskontor kallade i net. De ligger centralt, ofta vid busstationen och fungerar foertraeffligt. De inte bara informerar utan ordnar om turer, ger goda raad och svarar paa allehanda fraagor. Vi har inte haft ett enda problem med saadant vi bett dem ordna. Tack vare dem hittade vi laett den fina, laanga, ofoerstoerda beachen i Bay of Plenty. Vaedret var vackert, men det vimlade inte av folk foer skolorna hade nyss boerjat. Vi promenerade en bra bit, solade och badade ett par timmar. Solen aer stark, saa det var vaeldigt ljust. Stranden aer bred, mellan 20 och 30 m och vaagorna aer stora och bryter naer de rullar in och man blir laett runtrullad som i en tvaettmaskin med sand som skrubbmedel. Inte saa bra. Litet laengre ut gaar det laettare, men att simma som vi aer vana gick inte. Man skall helst ha ett flytetyg. De som hade det kunde, liggande paa mage, surfa imponrande straeckor aenda upp paa stranden.
Vi for vidare till Mount Maunganui, en fd vulkan, som ni saekert gissat. Man kan promenera upp till toppen, det aer inte saa hoegt. Vi noejde oss med en bit, men daerifraan saag man bra utoever bukten daer det laag massor av surfare och vaentade paa den perfekta vaagen. Det aer ett surfparadis och det fanns maengder av hotell och insatslaegenheter laengs stranden, dessutom et stor fullpackad husvagnspark som budgetalternativ.
Paa kvaellen fick vi besked att turen med baat till White Island, med sin aktiva vulkan, kanske skulle bli instaelld pga av foer stor dyning vid ilandstigningsplatsen. Vilken besvikelse, och vi som kommit aenda fraan New York! Har ni hoert vitsen om det amerikanska paret som kom in i en butik paa Irland 15 min. foere staengningsdags daa allt var bortplockat och innehavarinnan ovillig att ta fram den keps amerikanarna ville koepa med kommentaren: Ni skulle ha farit fraan USA en kvart tidigare! Ungefaer saa kaende vi oss.
Vi har haft tur med de mesta under resan saa vi besloet chansa och for ner till Whakatane tidigt paa morgonen foer att moetas av beskedet att vi kunde fara. Frukosten paa Eggs Benedict smakade extra bra och sedan bar det av i en stor, fin baat som tog 66 personer. Ut genom ett smalt hamninlopp daer vi fick vaenta paa en laemplig dyning och att surfare skulle paddla sig ur vaegen och sedan en och en halv timme i 18 knop oever laangsamt rullande dyning innan vi var framme vid oen som ser lockande och hemlighetsfull ut paa avstaand med sin taggiga kratersilhuett daer ett aangmoln stiger upp med varierande intensitet. Vi blev ilandsatta med gummibaat utrustad med 60haestars snurra, 10 pers. i taget. Det var fortfarande god sjoehaevning saa vi fick vaenta paa raett vaag innan vi fick order att kvickt klaettra uppfoer de rostiga stegarna, gaa oerver en smal rostig jaernspaang och klaettra oever stenbumlingar, som tack och lov inte var hala, till vi kom upp paa torra land. Det laater aeventyrligt, men det fanns alltid en hjaelpande hand och vi var mycket imponerade av hur duktiga sjoemaen besaettningen var.
Vi blev utrustade med hjaelm och gasmask och man uppmanades andas genom naesan. Hjaelmen ifall det skulle rasa loesa stenar fraan kratervaeggarna, men tror jag mest foer ifall man sjaelv skulle rasa. Gasmasken naer stickningarna i halsen blev foer irriterande. Det delades ut syrliga karameller foer att haalla salivproduktionen igaang och de fungerade baettre aen gasmasken. Det var inte saa farligt.
Vaar guide var kunnig och duktig och under tvaa timmar lotsade han oss runt i kratern medan det pyste runt foetterna paa oss och luktade sur aska. Det var en upplevelse att hoera oens historia. Det fanns rostande rester av en fabrik for sulfatbrytning. Inget av de olika foeretag som brutit daer hade gjort naagon vinst. Guiden framhoell flinande att inga nyzealaendare naagonsin satsat pengar i brytningen. Hur de fick slita de som jobbade daer. Baaten med mat och vatten kom en gaang i veckan och ibland var provianten felraeknad och bensinfaten med vatten inte rengjorda innan paafyllningen. I boerjan bodde jobbarna naera fabriken, men ett vulkanutbrott sopade ner alla utom en katt i havet, vilket proviantbaaten upptaeckte foeljande vecka. Det kaendes litet osaekert under foetterna paa en.
Numera aer oen full av seismiska intrument och aktiviteten oevervakas fraan fastlandet. Senaste vulkanutbrottet var 2001, och enligt guiden faar man 24 till 48 timmars varning innan det smaeller. Marken hoejer och saenker sig och det aer smaaskalv. Vi gick fram till den nuvarande kratern foerbi haal i marken daer det daanade upp aanga och gula kullar taeckta av sulfatkristaller visade var trycket sakta oekade. Daer fick man inte gaa foer daa kunde man trampa igenom och staa till halsen i 95gradigt vatten. Saa vi lyssnade noga till guidens anvisningar. Sjaelva kratern bestaar av en sjoe ca 100 m i diameter och 70 m djup, fylld med kokande svavelsyra. Faller man i finns det inget att fiska upp enligt guiden. En av gruvjobbarna hade gaatt upp och inte kommit tillbaka och de som letade efter honom hittade hans stoevlar vid randen.
Naer vi kom tillbaka till stranden var det dags kravla sig ombord paa gummiflotten igen under skepparns hetsande fortare, fortare och tillbaka paa baaten kandes det raett behagligt isht som man upptaeckte att frukosten foerbraents precis lagom till lunchen man fick.
Tillbaka i Tauranga firade vi den lyckade faerden med att gaa paa restaurang och aeta raadjur, venison, som det kallas haer. Man behoever inte tycka synd om Bambi foer de finns raadjursfarmar som staar foer produktionen. Man ser betande raadjursflockar paa maanga inhaengnade groena kullar.
Nya Zealand, Auckland och Rotorua
Vi floeg till Auckland paa nordoen och vaedret var klart. Paa vaegen saag vi ett hoegt vulkanberg, som saag mycket dramatiskt ut och som gav en foersmak av att vi nu skulle vara i vulkanrika trakter. Auckland aer en storstad, 1,2 miljoner inv., och med storstadspuls. De har en jaettestor hamn med massor av lastbaatar som kommer och gaar, lokalfaerjor som pilar hit och dit,och allehanda fritidsbaatar. Vi saag den stoersta marina vi naagonsin sett, tusentals baatar i prydliga rader.
Kelly Tarlton var en herre med visioner. Han kom till A-land och fick foer sig att bygga ett akvarium med lokala fiskar paa 50-talet. Nu finns liknande akvarier oeverallt, men han var pionjaer. Hela staellet ligger under marken och man gaar i en plexitunnel, som han designade och utvecklade, och runt en simmar fiskar av alla slag, fraan smaa abborrliknande till stora hajar. Det finns ett pingvinberg daer de tillverkar 3 ton snoe varje dygn foer att haalla pingvinerna paa gott humoer. En stor bassaeng med stingrockor som matas foer hand och smaa akvarier med bl a pirayor. De stoersta kloloesa humrar vi naagonsin sett simmade runt i en tank, lokalbefolkningen kallar dem crayfish, dvs kraeftor. De aer en lokal delikatess.
Vid lunchdags aat vi laxpanini och ett glas lokalt oel precis vid vattnet naest intill sjoefartsmuseet. Daer laag flera stora segelbaatar som, fyllda med turister i shorts och flipflops, far ut tvaa och tvaa och seglar ikapp. Jag insaag att det skulle nog inte bli naagon nagelbitare med den besaettningen saa vi avstod.
Paa eftermiddagen gick vi foer att koepa bussbiljetter till Rotorua. Vid disken satt en ung indiska som var saklig och hjaelpsam och som noga redogjorde foer alla turer och paapekade att turen 7.30 kostade 14 NZdollar, medan turen 9.30 kostade 44 per styck. Erik drog litet paa det foer han gillar inte att stiga upp tidigt. Efter korsfoerhoer erkaende vi att vi bodde inom gaangavstaand och hon tittade straengt paa oss och utbrast "Get Up", vilket vi besloet goera. I Rotorua skulle vi hyra bil och koera till Tauranga, en stad paa kusten och sedan vidare till Whatanabe, en aennu mindre stad paa kusten vaerifraan baaten till White Island, Nya Zealands enda levande vulkan gaar.
I Rotorua finns gott om vulkanisk aktivitet, och redan utanfoer stan kaende vi svavellukten. Paa busstationen fanns en liten bassaeng, stor som ett mindre badkar, daer troetta resenaerer satt och badade foetterna i varmt vatten som kom ur jordens inre. Vi parkerade hyrbilen och gick paa upptaecktsfaerd. I Rotorua bor det maanga maorier, efterlevande till dem som fraan Polynesien kom till NZ i kanoter runt aar 900. Det finns ett stiligt stadsmuseum, i det fd badhuset, som paa ett laettfattligt saett skildrar deras historia. Maorierna verkar mycket baettre anpassade till dagens samhaelle aen aborigines i Australien, men man saag nog ganska maenga som fick leva enkelt. Skyltar oeverallt som varnade foer stoeld talade sitt tydliga spraak.
I stadsparken fanns fina planteringar och mellan dem omgaerdade omraaden daer det puttrade, pyste och luktade svavel. Haexkittlar mao. I de poelar som hade rent vatten kokade maorierna sin mat, i de stoerre badade de och levde ganska gott. Krig mellan stammarna var vanliga och en stor jordbaevning 1886 begravde trakten i aska och foerstoerde mineralbaden i naturliga rosa bassaenger paa sluttningen som lockat rika engelsmaen. I parken fanns ocksaa bassaenger foer fotbad och jag blev foervaanad oever hur hett vattnet var och hur vederkvickta foetterna blev.
Bilen stod kvar paa parkeringsplatsen och vi gav oss ivaeg mot Tauranga.
Kelly Tarlton var en herre med visioner. Han kom till A-land och fick foer sig att bygga ett akvarium med lokala fiskar paa 50-talet. Nu finns liknande akvarier oeverallt, men han var pionjaer. Hela staellet ligger under marken och man gaar i en plexitunnel, som han designade och utvecklade, och runt en simmar fiskar av alla slag, fraan smaa abborrliknande till stora hajar. Det finns ett pingvinberg daer de tillverkar 3 ton snoe varje dygn foer att haalla pingvinerna paa gott humoer. En stor bassaeng med stingrockor som matas foer hand och smaa akvarier med bl a pirayor. De stoersta kloloesa humrar vi naagonsin sett simmade runt i en tank, lokalbefolkningen kallar dem crayfish, dvs kraeftor. De aer en lokal delikatess.
Vid lunchdags aat vi laxpanini och ett glas lokalt oel precis vid vattnet naest intill sjoefartsmuseet. Daer laag flera stora segelbaatar som, fyllda med turister i shorts och flipflops, far ut tvaa och tvaa och seglar ikapp. Jag insaag att det skulle nog inte bli naagon nagelbitare med den besaettningen saa vi avstod.
Paa eftermiddagen gick vi foer att koepa bussbiljetter till Rotorua. Vid disken satt en ung indiska som var saklig och hjaelpsam och som noga redogjorde foer alla turer och paapekade att turen 7.30 kostade 14 NZdollar, medan turen 9.30 kostade 44 per styck. Erik drog litet paa det foer han gillar inte att stiga upp tidigt. Efter korsfoerhoer erkaende vi att vi bodde inom gaangavstaand och hon tittade straengt paa oss och utbrast "Get Up", vilket vi besloet goera. I Rotorua skulle vi hyra bil och koera till Tauranga, en stad paa kusten och sedan vidare till Whatanabe, en aennu mindre stad paa kusten vaerifraan baaten till White Island, Nya Zealands enda levande vulkan gaar.
I Rotorua finns gott om vulkanisk aktivitet, och redan utanfoer stan kaende vi svavellukten. Paa busstationen fanns en liten bassaeng, stor som ett mindre badkar, daer troetta resenaerer satt och badade foetterna i varmt vatten som kom ur jordens inre. Vi parkerade hyrbilen och gick paa upptaecktsfaerd. I Rotorua bor det maanga maorier, efterlevande till dem som fraan Polynesien kom till NZ i kanoter runt aar 900. Det finns ett stiligt stadsmuseum, i det fd badhuset, som paa ett laettfattligt saett skildrar deras historia. Maorierna verkar mycket baettre anpassade till dagens samhaelle aen aborigines i Australien, men man saag nog ganska maenga som fick leva enkelt. Skyltar oeverallt som varnade foer stoeld talade sitt tydliga spraak.
I stadsparken fanns fina planteringar och mellan dem omgaerdade omraaden daer det puttrade, pyste och luktade svavel. Haexkittlar mao. I de poelar som hade rent vatten kokade maorierna sin mat, i de stoerre badade de och levde ganska gott. Krig mellan stammarna var vanliga och en stor jordbaevning 1886 begravde trakten i aska och foerstoerde mineralbaden i naturliga rosa bassaenger paa sluttningen som lockat rika engelsmaen. I parken fanns ocksaa bassaenger foer fotbad och jag blev foervaanad oever hur hett vattnet var och hur vederkvickta foetterna blev.
Bilen stod kvar paa parkeringsplatsen och vi gav oss ivaeg mot Tauranga.
Tuesday, February 6, 2007
Christchurch del 2
Flyget tillbaka till Chch gick foerst paa eftermiddagen, saa vi hann gaa en bit paa en stig ovanfoer Queenstown. En ljuvlig solig dag med bara laetta vindar. Parasailors kastade sig utfoer branten vid linbanan och cirklade paa uppvindarna laengs bergvaeggen gaska hoegt upp innan de gjorde en svaeng utoever vattnet och slutligen landade paa en liten graesmatta i stans utkant. Mycket elegant. En del seglade ensamma, men maanga hade en pilot med.
Vi ville kaenna paa hur det var att fotvandra, men vaara foeresatser krympte raskt foer varje kvarter vi gick mot kullarna paa stadsgator i stan. Det var saa brant saa jag naestan halkade ur mina haelloesa joggingskor. Vael paa stigen blev det inte mycket baettre, framfoer allt som vi moette flera stycken paa vaeg ner, och det var inte ett dugg andtrutna. Beloeningen blev i alla fall restlunch med restvin knappt halvvaegs upp med utsikt oever vattnet mellan granarna och sedan att moeta andra andtrutna klaettrare paa vaeg upp.
Tillbaka i Chch kaende vi foer att titta paa Akaroa, en ursprungligen fransk bosaettning ca 90 min med buss, och det var utsiktsturen. Fransmaennen blev rejaelt besvikna naer de kom, foer engelsmaennen hade hunnit foere. Trots det fick fransoserna bosaetta sig daer och tom uppraetta en militaerbas.Litet graatt till att boerja med, men vael i Akaroa blev det en fin soendag. Staden ligger paa stranden av en kollapsad vulkankrater och landskapet aer dramatiskt.Vi gick laengs strandpromenaden, aat lunch paa lax och faersk grouper, tittade paa lilla lokal museet, betraktade en kappsegling som var inom synhaall och fraagade foergaeves efter ett laeckert franskt bakverk till kaffet. Efter maanga sneda blickar fick vi noeja oss med varisn kaffe, flat white. Det enda franska vi saag var trikoloren vid strandpromenaden. De flesta turisterna aer folk som bor i Chch, och det kan ju vara litet kaensligt att betona det franska arvet med tanke pa vad engelsmaen i allmaenhet tycker om fransmaen och att de var foerst paa plats, visserligen paa 1800-talet, men aendaa.
Foeljande dag var det dags foer vinprovning igen, inte foer att vi hunnit bli saerskilt torrlagda sedan sista vingaardsturen. Vi var en liten buss med 9 pers, tre engelska par, en amerikanska och vi. Vi for till ett omraade som just haaller paa att bli uppodlat. Vi saag de stoersta vinfaelt vi naagonsin sett, till horisonten. De var alldeles nyplanterade och det droejer fem aar innan den foersta skoernden. Engelsmaennen var alla befriande inriktade paa att haer skulle drickas vin, men de var ocksaa saa trevliga. Vi hade riktigt kul och blev allt gladare och pratsammare och utbytte synpunkter paa vinerna. Ingen var odraeglig, alla good sports.I hoejd med den sista vingaarden kaende nog ingen av oss nyanserna riktigt, men vi hade roligt. Det faktum att vaerden var ganska glansoegd han med och ville gaa hem, gjorde att vi inte hade saerskilt daaligt samvete. Sedan fick vi en stor kopp starkt kaffe och en halvtimme senare var vi tillbaka i stan.
En kvaell gick vi till restaurangen Cookin' with Gas foer att aeta lamm. Vi aat en foerraett paa deras groenlaeppade musslor i graeddsaas gratinerade med gryereost. Ostarna i NZ aer fantastiskt goda. Cheddar av olika slag har vi aetit, alla goda. Vi stannade vid ett osteri paa en av utflykterna och jag koepte en bit gryere som var len, fyllig och noetsmakande, jaettegod. I Queenstown hittade vi en mjuk groenmoegelost i lokala snabbkoepet, som ocksaa var foertraefflig. Erik koepte sig en bit extra till kvaellsmat. Men till lammet. Vi fick en rejael portion med fyra kotletter med ben som satt ihop tvaa och tvaa. God stekyta och alldeles rosa inuti, saftiga och milda, ingen vitloek, saa skall lamm smaka. Vi fick ocksaa en ungsstekt bit av lammbenet, med intensiv lammsmak utan att vara ulligt. Proppfulla vacklade vi ut och tog en digestive i en hotellbar, det fick vara efterraetten. Vi har aetit vaeldigt gott hela tiden, baade de vi handlat sjaelva och det vi aetit ute. Ibland har vi tittat foergaeves paa notan efter t.ex vitloeksbroed och Captain Cooks granoel, som vi fick paa koepet, visade det sig. Det ger ett generoest intryck i sht foer oss som fraan NY aer vana att betala foer varenda smula. Granoelet var baserat paa ett gammalt recept fraan Capt. Cooks dagar. "Man tager en gran etc."
Vaedret har varit sol mellan moln, men temperaturerna har hela tiden varit runt 20 med en kall sydlig vind, som motsvarar nordan i Skandinavien. Jag har kommit att minnas mina barndoms somrar. Saadana var de, kalla, sht paa kvaellarna. Hoppas nordoen aar varmare.
Vi ville kaenna paa hur det var att fotvandra, men vaara foeresatser krympte raskt foer varje kvarter vi gick mot kullarna paa stadsgator i stan. Det var saa brant saa jag naestan halkade ur mina haelloesa joggingskor. Vael paa stigen blev det inte mycket baettre, framfoer allt som vi moette flera stycken paa vaeg ner, och det var inte ett dugg andtrutna. Beloeningen blev i alla fall restlunch med restvin knappt halvvaegs upp med utsikt oever vattnet mellan granarna och sedan att moeta andra andtrutna klaettrare paa vaeg upp.
Tillbaka i Chch kaende vi foer att titta paa Akaroa, en ursprungligen fransk bosaettning ca 90 min med buss, och det var utsiktsturen. Fransmaennen blev rejaelt besvikna naer de kom, foer engelsmaennen hade hunnit foere. Trots det fick fransoserna bosaetta sig daer och tom uppraetta en militaerbas.Litet graatt till att boerja med, men vael i Akaroa blev det en fin soendag. Staden ligger paa stranden av en kollapsad vulkankrater och landskapet aer dramatiskt.Vi gick laengs strandpromenaden, aat lunch paa lax och faersk grouper, tittade paa lilla lokal museet, betraktade en kappsegling som var inom synhaall och fraagade foergaeves efter ett laeckert franskt bakverk till kaffet. Efter maanga sneda blickar fick vi noeja oss med varisn kaffe, flat white. Det enda franska vi saag var trikoloren vid strandpromenaden. De flesta turisterna aer folk som bor i Chch, och det kan ju vara litet kaensligt att betona det franska arvet med tanke pa vad engelsmaen i allmaenhet tycker om fransmaen och att de var foerst paa plats, visserligen paa 1800-talet, men aendaa.
Foeljande dag var det dags foer vinprovning igen, inte foer att vi hunnit bli saerskilt torrlagda sedan sista vingaardsturen. Vi var en liten buss med 9 pers, tre engelska par, en amerikanska och vi. Vi for till ett omraade som just haaller paa att bli uppodlat. Vi saag de stoersta vinfaelt vi naagonsin sett, till horisonten. De var alldeles nyplanterade och det droejer fem aar innan den foersta skoernden. Engelsmaennen var alla befriande inriktade paa att haer skulle drickas vin, men de var ocksaa saa trevliga. Vi hade riktigt kul och blev allt gladare och pratsammare och utbytte synpunkter paa vinerna. Ingen var odraeglig, alla good sports.I hoejd med den sista vingaarden kaende nog ingen av oss nyanserna riktigt, men vi hade roligt. Det faktum att vaerden var ganska glansoegd han med och ville gaa hem, gjorde att vi inte hade saerskilt daaligt samvete. Sedan fick vi en stor kopp starkt kaffe och en halvtimme senare var vi tillbaka i stan.
En kvaell gick vi till restaurangen Cookin' with Gas foer att aeta lamm. Vi aat en foerraett paa deras groenlaeppade musslor i graeddsaas gratinerade med gryereost. Ostarna i NZ aer fantastiskt goda. Cheddar av olika slag har vi aetit, alla goda. Vi stannade vid ett osteri paa en av utflykterna och jag koepte en bit gryere som var len, fyllig och noetsmakande, jaettegod. I Queenstown hittade vi en mjuk groenmoegelost i lokala snabbkoepet, som ocksaa var foertraefflig. Erik koepte sig en bit extra till kvaellsmat. Men till lammet. Vi fick en rejael portion med fyra kotletter med ben som satt ihop tvaa och tvaa. God stekyta och alldeles rosa inuti, saftiga och milda, ingen vitloek, saa skall lamm smaka. Vi fick ocksaa en ungsstekt bit av lammbenet, med intensiv lammsmak utan att vara ulligt. Proppfulla vacklade vi ut och tog en digestive i en hotellbar, det fick vara efterraetten. Vi har aetit vaeldigt gott hela tiden, baade de vi handlat sjaelva och det vi aetit ute. Ibland har vi tittat foergaeves paa notan efter t.ex vitloeksbroed och Captain Cooks granoel, som vi fick paa koepet, visade det sig. Det ger ett generoest intryck i sht foer oss som fraan NY aer vana att betala foer varenda smula. Granoelet var baserat paa ett gammalt recept fraan Capt. Cooks dagar. "Man tager en gran etc."
Vaedret har varit sol mellan moln, men temperaturerna har hela tiden varit runt 20 med en kall sydlig vind, som motsvarar nordan i Skandinavien. Jag har kommit att minnas mina barndoms somrar. Saadana var de, kalla, sht paa kvaellarna. Hoppas nordoen aar varmare.
Friday, February 2, 2007
Queenstown
Naturen i filmen Sagan om Ringen var så storslagen och därför lockades vi till Queenstown, som ligger längst söderut på hela vår resa. Det är dock längre till sydpolen härifrån än det är till nordpolen från Skandinavien. Men det känns kallt. De har haft en dålig sommar, med bara 17 varma soliga dagar. Nu väntar vintersäsongen då sex plan dagligen anländer från Australien med skidsugna. Vi flög över alplandskapet med den högsta snöklädda toppen nästa 4000 m öh och kaptenen varnade redan tidigt att vi skulle flyga nära bergen. Man såg grässtråna på bergväggarna på ömse sidor om planet under inflygningen. Vi hörde att detta är en av två flygplatser i NZ där enbart kaptenen får landa planet. Det förmodas vara lugnande besked.
Queenstown ligger så vackert vid en turkosblå sjö med kristallklart vatten, som skiftar i olika nyanser beroende på solen och molnen, ingen badtemperatur dock, +11 C på sommaren. Höga berg reser sig runtom, delvis klädda med träd. Vi gick en promenad i stadsparken och där finns det mest magnifika träd vi någonsin sett, höga, raka, gröna och friska. Det mest exotiska var heter Appuzzlet, Monkey Puzzle.
För att verkligen uppskatta landskapet tog vi linbanan upp till en topp ca 400 m upp. Motorn var ASEAs och Erik kände sig lugn. Väl på toppen var utsikten fin, solen sken och luften var klar och lätt. Vi träffade ett svenskt par som litet avundsjukt konstaterade att Queenstown hade både Västkusten och Åre i ett paket. Strax nedanför utsiktsterrassen låg ett hopptorn för dödsföraktande bungy hoppare. Med ett elastiskt rep runt fotknölarna kastar de sig ut och faller rakt ner till det tar stopp, förhoppningsvis innan marken, och sedan hänger de upp och ner och gungar fram och tillbaka en stund innan det blir tillbakavevade. Och det betalar de dyra pengar för. Jag pratade med en kille som hoppat och han medgav att innan hoppet tyckte han att det var en dum ide, men efteråt var han mycket uppåt.
Queenstown är känt för sitt utbud av äventyrssporter. Utöver bungy hopp kan man upphängd i en stålvajer bli skjuten över en ravin i 180 km i timmen, åka grundgående racerbåt mellan klippväggar i mycket grunda flodfåror, köra 4hjulsdriven jeep, mountainbike, och andra fordon så fort man kan över stock och sten. Man skall nog vara under 40 för att riktigt uppskatta äventyren. Jag tyckte det mest verkade gå ut på att för dyra pengar bli våt, frysa, och slå sig fördärvad. Helst alla tre samtidigt. Men så är jag ju på fel sida 40.
Vi anmälde oss till en tur med 4hjulsdriven jeep för att kunna se en del av de ställen där Sagan om Ringen filmades. Chauffören var litet av Crocodile Dundee, småtuff, obestämd militär bakgrund, pålitligt konservativ och ytterst stolt över sitt skotska påbrå. Vi körde längs sjön och bergen blev allt högre på motsatta stranden. Sagolikt vackert. Vi for ner på en flodbädd med stora grå stenar och vattnet som forsade i flera olika fåror. I snösmältningen blir det en stor flod med massor av vatten och Queenstown har varit översvämmad flera gånger. Senast 1999 under filmningen av Sagan, då hela filmteamet hjälpte till med räddningsarbetet.
Landskapet är så ofattbart vackert och vår guide visade oss flera ställen där de filmat. Med hjälp av en bok om filmarbetet pekade han ut bilder där vi kände igen bergen i bakgrunden men förgrunden var en annan. Det beror på att de filmade på 133 olika ställen på NZ och sedan med hjälp av dator kunde sätta ihop bilderna som de ville och också införliva fanatsiskapelser som byggts i studio eller skapats med hjälp av datorer. Sist och slutligen måste man vara imponerad av regissörens vision och hur han orkade hålla fast vid den i tre år som inspelningen tog. Belöningen blev en Oscar.
Queenstown ligger så vackert vid en turkosblå sjö med kristallklart vatten, som skiftar i olika nyanser beroende på solen och molnen, ingen badtemperatur dock, +11 C på sommaren. Höga berg reser sig runtom, delvis klädda med träd. Vi gick en promenad i stadsparken och där finns det mest magnifika träd vi någonsin sett, höga, raka, gröna och friska. Det mest exotiska var heter Appuzzlet, Monkey Puzzle.
För att verkligen uppskatta landskapet tog vi linbanan upp till en topp ca 400 m upp. Motorn var ASEAs och Erik kände sig lugn. Väl på toppen var utsikten fin, solen sken och luften var klar och lätt. Vi träffade ett svenskt par som litet avundsjukt konstaterade att Queenstown hade både Västkusten och Åre i ett paket. Strax nedanför utsiktsterrassen låg ett hopptorn för dödsföraktande bungy hoppare. Med ett elastiskt rep runt fotknölarna kastar de sig ut och faller rakt ner till det tar stopp, förhoppningsvis innan marken, och sedan hänger de upp och ner och gungar fram och tillbaka en stund innan det blir tillbakavevade. Och det betalar de dyra pengar för. Jag pratade med en kille som hoppat och han medgav att innan hoppet tyckte han att det var en dum ide, men efteråt var han mycket uppåt.
Queenstown är känt för sitt utbud av äventyrssporter. Utöver bungy hopp kan man upphängd i en stålvajer bli skjuten över en ravin i 180 km i timmen, åka grundgående racerbåt mellan klippväggar i mycket grunda flodfåror, köra 4hjulsdriven jeep, mountainbike, och andra fordon så fort man kan över stock och sten. Man skall nog vara under 40 för att riktigt uppskatta äventyren. Jag tyckte det mest verkade gå ut på att för dyra pengar bli våt, frysa, och slå sig fördärvad. Helst alla tre samtidigt. Men så är jag ju på fel sida 40.
Vi anmälde oss till en tur med 4hjulsdriven jeep för att kunna se en del av de ställen där Sagan om Ringen filmades. Chauffören var litet av Crocodile Dundee, småtuff, obestämd militär bakgrund, pålitligt konservativ och ytterst stolt över sitt skotska påbrå. Vi körde längs sjön och bergen blev allt högre på motsatta stranden. Sagolikt vackert. Vi for ner på en flodbädd med stora grå stenar och vattnet som forsade i flera olika fåror. I snösmältningen blir det en stor flod med massor av vatten och Queenstown har varit översvämmad flera gånger. Senast 1999 under filmningen av Sagan, då hela filmteamet hjälpte till med räddningsarbetet.
Landskapet är så ofattbart vackert och vår guide visade oss flera ställen där de filmat. Med hjälp av en bok om filmarbetet pekade han ut bilder där vi kände igen bergen i bakgrunden men förgrunden var en annan. Det beror på att de filmade på 133 olika ställen på NZ och sedan med hjälp av dator kunde sätta ihop bilderna som de ville och också införliva fanatsiskapelser som byggts i studio eller skapats med hjälp av datorer. Sist och slutligen måste man vara imponerad av regissörens vision och hur han orkade hålla fast vid den i tre år som inspelningen tog. Belöningen blev en Oscar.
Thursday, February 1, 2007
Christchurch, Nya Zeeland
Tillbaka på flygplatsen i Melbourne efter hettan i the Red Centre vid Ayers Rock kändes det härligt att få sova en natt på Holiday Inn. Sällan har jag uppskattat amerikansk hotellkomfort som då. Vi hade tur, för finalen i Austalian Open började just när vi kom, så uppackningen fick vänta. Vi beställde Fish and Chips och varsin öl från hotellets hämtkäk och damen som kom klagade på att alla gäster satt på sina rum och var osociala. När vi upplyst henne om orsaken blev hon litet mildare stämd. Hämtkäk på hotell är en bra ide, kostar inte alls som room service, men fungerar som det. Hur gick matchen? Första set var jämnt och slutade med tie break, som Federer vann övertygande. Sedan hade Federer fått klart för sig hur Gonzales spelade och han vann matchen övertygande i tre raka set. Federer anses vara den mest kompletta spelaren någonsin och det är en fröjd att se hur han behärskar alla aspekter av spelet och trots det har åtminstone några mänskliga svagheter. Inte alla bollar blir som han tänkt sig.
Så for vi till Nya Zeeland. Christchurch, förkortat Chch, var första stoppet. Det är en mycket prydlig stad med många parker och massor av vackra privata trädgårdar, ofta i engelsk stil med stiliga rosor. Vi for på en guidad trädgårdstur och tre av trädgårdarna var privata och ägarna guidade. En av dem var speciellt fin, och vi visste att tävlingen om finaste trädgården skulle gå av stapeln följande vecka. På min fråga om de var färdiga för bedömning svarade värdinnan att de inte deltog för det var så mycket avundsjuka och politik inblandat. Avundsjuka och politik,- vissa begrepp är världsomspännande. Det framgick senare att värdparet var domare, men på en annan ort för säkerhets skull. I en av rabatterna såg jag till min häpnad en tuva blåsippsblad, men som den amatör jag är frågade jag först vad det var. Värdinnan rynkade pannan och sa att det börjar med H. Anemone Hepatica föreslog vi och hon blev alldeles häpen när vi berättade att den växer släntvis i Norden, i NZ anses den vara en sällsynthet och hon var mycket stolt över sina blåsippor. Hos oss är det tvärt om. Det vi odlar ömt i kruka växer släntvis här.
Det går en järnväg tvärs över NZ från Chch till en liten stad som heter Greymouth på västra sidan, tåget kallas Tranz Senic och tar fyra timmar i vardera riktningen. Man färdas först över en stor slätt med massor av får, kor och diverse hästar. Det odlas olika sädesslag och sojabönor bl.a. på jättelika fält, omgivna av höga barr-, eller lövträdshäckar för att hindra blåsten. Sedan banar (!) sig tåget sig väg upp genom The Foothills, med blånande bergstoppar som kommer allt närmare. Cafevärden var också guide och på hans uppmaning, att det var dags för fotografer att gå till den öppna utsiktsvagnen, banade jag mig väg genom proppfulla vagnar.
Utsiktsvagnen var typ boskapsvagn och det blåste ordentligt och var litet kallt när vi forsade fram. Trångt var det också, men en vänlig herre klämde in mig mellan sig och framförvarande herre, så jag stod i lä. Och visst fick jag fina bilder av bergen och den solglittrande floden långt nere i dalen. Vi for genom många tunnlar och lukten från diselmotorn var kraftig och dessutom blev det ganska varmt i de långa tunnlarna. Småningom lugnade sig landskapet och jag tyckte jag fått mina bilder. När jag kom tillbka till Erik och drog handen genom håret var det alldeles tovigt och jag blev sotig om fingrarna. På toaletten kunde jag konstatera att jag var ganska grå i synen och håret hade en intressant askblond nyans. Konsten har sitt pris.
Greymouth gör skäl för sitt namn. Gråare och tristare stad får man leta efter, grått, småregn och hela staden luktade unket. Tursamt nog är man där bara en timme innan tågvisslan kallar på en för återfärd. Vår guidebok kämpade för att hitta något positivt att säga om stället och påstod att det var bättre att komma med bil längs kusten. Först då kan man uppskatta Graymouth som centralort. Detta säger kanske mer än guideboken avser om hur ultratrist kustvägen måtte vara. En ljuspunkt när man väl tagit sig till Greymouth är de många barerna. Vi hörde att när det blir stängningsdags blir man inte utkastad, utan inlåst och sedan går man när man vill. Antar att det gäller lokalbefolkningen. Vi for frivilligt.
Så for vi till Nya Zeeland. Christchurch, förkortat Chch, var första stoppet. Det är en mycket prydlig stad med många parker och massor av vackra privata trädgårdar, ofta i engelsk stil med stiliga rosor. Vi for på en guidad trädgårdstur och tre av trädgårdarna var privata och ägarna guidade. En av dem var speciellt fin, och vi visste att tävlingen om finaste trädgården skulle gå av stapeln följande vecka. På min fråga om de var färdiga för bedömning svarade värdinnan att de inte deltog för det var så mycket avundsjuka och politik inblandat. Avundsjuka och politik,- vissa begrepp är världsomspännande. Det framgick senare att värdparet var domare, men på en annan ort för säkerhets skull. I en av rabatterna såg jag till min häpnad en tuva blåsippsblad, men som den amatör jag är frågade jag först vad det var. Värdinnan rynkade pannan och sa att det börjar med H. Anemone Hepatica föreslog vi och hon blev alldeles häpen när vi berättade att den växer släntvis i Norden, i NZ anses den vara en sällsynthet och hon var mycket stolt över sina blåsippor. Hos oss är det tvärt om. Det vi odlar ömt i kruka växer släntvis här.
Det går en järnväg tvärs över NZ från Chch till en liten stad som heter Greymouth på västra sidan, tåget kallas Tranz Senic och tar fyra timmar i vardera riktningen. Man färdas först över en stor slätt med massor av får, kor och diverse hästar. Det odlas olika sädesslag och sojabönor bl.a. på jättelika fält, omgivna av höga barr-, eller lövträdshäckar för att hindra blåsten. Sedan banar (!) sig tåget sig väg upp genom The Foothills, med blånande bergstoppar som kommer allt närmare. Cafevärden var också guide och på hans uppmaning, att det var dags för fotografer att gå till den öppna utsiktsvagnen, banade jag mig väg genom proppfulla vagnar.
Utsiktsvagnen var typ boskapsvagn och det blåste ordentligt och var litet kallt när vi forsade fram. Trångt var det också, men en vänlig herre klämde in mig mellan sig och framförvarande herre, så jag stod i lä. Och visst fick jag fina bilder av bergen och den solglittrande floden långt nere i dalen. Vi for genom många tunnlar och lukten från diselmotorn var kraftig och dessutom blev det ganska varmt i de långa tunnlarna. Småningom lugnade sig landskapet och jag tyckte jag fått mina bilder. När jag kom tillbka till Erik och drog handen genom håret var det alldeles tovigt och jag blev sotig om fingrarna. På toaletten kunde jag konstatera att jag var ganska grå i synen och håret hade en intressant askblond nyans. Konsten har sitt pris.
Greymouth gör skäl för sitt namn. Gråare och tristare stad får man leta efter, grått, småregn och hela staden luktade unket. Tursamt nog är man där bara en timme innan tågvisslan kallar på en för återfärd. Vår guidebok kämpade för att hitta något positivt att säga om stället och påstod att det var bättre att komma med bil längs kusten. Först då kan man uppskatta Graymouth som centralort. Detta säger kanske mer än guideboken avser om hur ultratrist kustvägen måtte vara. En ljuspunkt när man väl tagit sig till Greymouth är de många barerna. Vi hörde att när det blir stängningsdags blir man inte utkastad, utan inlåst och sedan går man när man vill. Antar att det gäller lokalbefolkningen. Vi for frivilligt.
Tuesday, January 30, 2007
Ayers Rock/Uluru
Nästa stora "måste se när man är i Australien" är Ayers Rock eller Uluru som aborigines kallar den. Klippan ser ut som en jättestor röd limpa där den ligger på den platta slätten.
När vi landade var det 40 C och knastertorrt, 15% luftfuktighet, och marken var alldeles röd, en blandning av järnoxidhaltig sand och lera och orsaken till den röda färgen är att järnet rostar. Enda inackorderingen är en hotellby med flera hotell, som aborigines har monopol på. Trots det sköttes den helt av vita och vi såg kanske ett halvdussen urinnevånare sammanlagt på de tre dagar vi var där. Dessutom fanns flera restauranger, ett snabbköp, post och bakkontor.
Vi blev avsläppta vid hotellet Den Förlorade Kamelen och fick iom det lära oss att före vägar och järnvägen byggdes gick transporter via kameler i öknen. De importerades från Afganistan tillsammans med afganistanare som visste hur man skulle göra. De gav sig av på månadtal långa vandringar genom öknen promenerande bredvid sina kameler. I Australien finns ett osannolikt stort antal giftiga djur och fiskar så man kan lätt föreställa sig oroliga nätter bland ormar, spindlar och annat otyg. När vägarna var ett faktum blev kamelerna överflödiga och afganerna uppmanades avliva sin djur. Men de hade vandrat tillsammans genom öknen i många år och kamelerna hade blivit en del av familjen, så afganistanarna släppte dem fria och for hem till sig. Kamelerna trivdes utmärkt och numera finns det mellan 600.000 och 800.000 vilda kameler i öknen. De lär vara så renrasiga så numera exporteras de till Arabien.
Vi hade blivit tipsade om en middag ute i öknen som kallas Tystnadens Ljud. En buss plockade upp oss och for i väg och lämnade oss att gå längs en röddammig stig till en plats där man kunde se Ayers Rock i den nedgående solen. Erik och jag hade inte lärt oss dricka vatten konstant så det svala skumvinet smakade gudomligt, även efter tredje påfyllningen. Till detta serverades tilltugg och man högg tänderna i krokodil, känguru, och lax. Krokodil smakar som kyckling, men är segt som en gammal höna. Sedan gick vi vidare och bakom några buskar stod ett tiotal bord, vart för sex personer dukade med vit linneduk, brutna servietter och ljus i stormlyktor för det drog litet sakta. Middagen var buffe med väldigt god mat och massor av gott vin. Halvägs genom maten kom en astronom fram och påpekade att en stor komet, som vi hörde talas om i Melbourne, var synlig en liten stund nära solnedgången. Erik hade med sig kikaren så vi såg den tydligt. Efter maten släcktes lamporna och när ögonen vant sig såg man en fin stjärnhimmel som inte var helt klar för det var ganska starkt månsken. Astronomen, som var både kunnig och rolig, förklarade vad det var vi såg och pekade ut bl a Södra Korset. Då kände jag att jag var långt hemifrån, möjligen påverkad av vinet. Till kaffet kom en ung man som spelade diggeridoo, ett australiskt instrument som består av en urholkad påk och kräver att man andas ut och in samtidigt. Erik tror att han kommit på hur det skall gå till.
Följande morgon skulle vi beundra Ayers Rock i soluppgången och blev hämtade strax före fem. Berget är stort, 300 m högt och det lär ta 4-5 timmar att gå runt. Det såg mycket hemlighetsfullt ut i silhuett i gryningen. Vi tog små stolar från bussen och väntade på soluppgången. Visst blev bergsväggen rödare, men inte så röd som på bilderna. Man misstänker filter på kamerorna.
Berget är heligt för urbefolkningen. En stam bor i en by några km bort. Det var deras marker före europerna kom och jagade bort dem. Först på 1970-talet fick aborigines tillbaka rätten till sitt land, och nu försöker man komma överens med varandra trots fundamentalt olika synsätt. Ett exempel är att urinvånarna inte vill att man skall klättra på klippan, men de får se mellan fingrarna för turisterna vill göra det. Mest av allt japaner, som kommer hordvis. De ingår i deras kultur att klättra uppför heliga berg. Orkar de inte klättra hemma i Japan blir de uppburna. Vid Ayers Rock måste man gå själv. Jag gick kanske 50 m upp, det var mycket brant och ganska slät klippa och jag kände mig inte så väl till mods. Längre upp fanns en låg kätting att hålla sig i och dra sig fram på. Sista biten upp till den gick jag på alla fyra för säkerhets skull. När jag högg tag i stolpen som bar kättingen sa en röst "grattis" (på engelska) och där satt en japanska som inte var någon ungdom. Hon stävade vidare, men inte jag.
Det finns ett kulturcentrum vid berget där man får lära sig hörnstenarna i aborigines tänkesätt, bl.a. deras version av skapelseberättelsen där den onda makten givetvis är en orm. Många aborigines är konstnärligt begåvade och det finns klippmålningar gjorda i en prickteknik, som påminner litet om impressionism, som i symboler skildrar landskapet och sedvänjor. Litet om hur det var att hitta mat i öknen, en av favoriterna var ca en dm långa larver som man åt med huvudet först, kokta lär de smaka som ägg. En annan favorit var myror med en sockerlösning i en liten säck, som bodde en meter under den stenhårda marken. Var man sugen på godis fick man gräva sig ner med hjälp av en stav med en enkel vass sten i ändan, ett jättejobb. Myrorna finns under en speciell buske, men det gäller att veta vilken sort och om det är rätt säsong. Man inser att alla krafter gick åt att överleva i den här miljön.
På em var det 44 C i skuggan så poolen såg mycket inbjudande ut. Följande dag såg vi en annan bergsformation, The Olgas, men den var inte lika fascinerande som Ayers Rock.
På återvägen till civilisationen var vi några timmar i Alice Springs, Australiens enda ökenstad, ganska liten och anspråkslös. Många aborigines bor där och i vår guidebok varnas kvinnliga turister att gå ensamma nere vid den uttorkade flodfåran Todd River på kvällarna, där hemlösa håller till. Todd River är mera känt för regattan Henley on Todd. Den går till så att deltagarna springer med båtarna på torra land och är ganska känd. Mest som ett kuriosum. I Alice Springs finns också ett konstmuseum med försäljning och där hittade vi två fina tavlor av en lokal aboriginedam.
När vi landade var det 40 C och knastertorrt, 15% luftfuktighet, och marken var alldeles röd, en blandning av järnoxidhaltig sand och lera och orsaken till den röda färgen är att järnet rostar. Enda inackorderingen är en hotellby med flera hotell, som aborigines har monopol på. Trots det sköttes den helt av vita och vi såg kanske ett halvdussen urinnevånare sammanlagt på de tre dagar vi var där. Dessutom fanns flera restauranger, ett snabbköp, post och bakkontor.
Vi blev avsläppta vid hotellet Den Förlorade Kamelen och fick iom det lära oss att före vägar och järnvägen byggdes gick transporter via kameler i öknen. De importerades från Afganistan tillsammans med afganistanare som visste hur man skulle göra. De gav sig av på månadtal långa vandringar genom öknen promenerande bredvid sina kameler. I Australien finns ett osannolikt stort antal giftiga djur och fiskar så man kan lätt föreställa sig oroliga nätter bland ormar, spindlar och annat otyg. När vägarna var ett faktum blev kamelerna överflödiga och afganerna uppmanades avliva sin djur. Men de hade vandrat tillsammans genom öknen i många år och kamelerna hade blivit en del av familjen, så afganistanarna släppte dem fria och for hem till sig. Kamelerna trivdes utmärkt och numera finns det mellan 600.000 och 800.000 vilda kameler i öknen. De lär vara så renrasiga så numera exporteras de till Arabien.
Vi hade blivit tipsade om en middag ute i öknen som kallas Tystnadens Ljud. En buss plockade upp oss och for i väg och lämnade oss att gå längs en röddammig stig till en plats där man kunde se Ayers Rock i den nedgående solen. Erik och jag hade inte lärt oss dricka vatten konstant så det svala skumvinet smakade gudomligt, även efter tredje påfyllningen. Till detta serverades tilltugg och man högg tänderna i krokodil, känguru, och lax. Krokodil smakar som kyckling, men är segt som en gammal höna. Sedan gick vi vidare och bakom några buskar stod ett tiotal bord, vart för sex personer dukade med vit linneduk, brutna servietter och ljus i stormlyktor för det drog litet sakta. Middagen var buffe med väldigt god mat och massor av gott vin. Halvägs genom maten kom en astronom fram och påpekade att en stor komet, som vi hörde talas om i Melbourne, var synlig en liten stund nära solnedgången. Erik hade med sig kikaren så vi såg den tydligt. Efter maten släcktes lamporna och när ögonen vant sig såg man en fin stjärnhimmel som inte var helt klar för det var ganska starkt månsken. Astronomen, som var både kunnig och rolig, förklarade vad det var vi såg och pekade ut bl a Södra Korset. Då kände jag att jag var långt hemifrån, möjligen påverkad av vinet. Till kaffet kom en ung man som spelade diggeridoo, ett australiskt instrument som består av en urholkad påk och kräver att man andas ut och in samtidigt. Erik tror att han kommit på hur det skall gå till.
Följande morgon skulle vi beundra Ayers Rock i soluppgången och blev hämtade strax före fem. Berget är stort, 300 m högt och det lär ta 4-5 timmar att gå runt. Det såg mycket hemlighetsfullt ut i silhuett i gryningen. Vi tog små stolar från bussen och väntade på soluppgången. Visst blev bergsväggen rödare, men inte så röd som på bilderna. Man misstänker filter på kamerorna.
Berget är heligt för urbefolkningen. En stam bor i en by några km bort. Det var deras marker före europerna kom och jagade bort dem. Först på 1970-talet fick aborigines tillbaka rätten till sitt land, och nu försöker man komma överens med varandra trots fundamentalt olika synsätt. Ett exempel är att urinvånarna inte vill att man skall klättra på klippan, men de får se mellan fingrarna för turisterna vill göra det. Mest av allt japaner, som kommer hordvis. De ingår i deras kultur att klättra uppför heliga berg. Orkar de inte klättra hemma i Japan blir de uppburna. Vid Ayers Rock måste man gå själv. Jag gick kanske 50 m upp, det var mycket brant och ganska slät klippa och jag kände mig inte så väl till mods. Längre upp fanns en låg kätting att hålla sig i och dra sig fram på. Sista biten upp till den gick jag på alla fyra för säkerhets skull. När jag högg tag i stolpen som bar kättingen sa en röst "grattis" (på engelska) och där satt en japanska som inte var någon ungdom. Hon stävade vidare, men inte jag.
Det finns ett kulturcentrum vid berget där man får lära sig hörnstenarna i aborigines tänkesätt, bl.a. deras version av skapelseberättelsen där den onda makten givetvis är en orm. Många aborigines är konstnärligt begåvade och det finns klippmålningar gjorda i en prickteknik, som påminner litet om impressionism, som i symboler skildrar landskapet och sedvänjor. Litet om hur det var att hitta mat i öknen, en av favoriterna var ca en dm långa larver som man åt med huvudet först, kokta lär de smaka som ägg. En annan favorit var myror med en sockerlösning i en liten säck, som bodde en meter under den stenhårda marken. Var man sugen på godis fick man gräva sig ner med hjälp av en stav med en enkel vass sten i ändan, ett jättejobb. Myrorna finns under en speciell buske, men det gäller att veta vilken sort och om det är rätt säsong. Man inser att alla krafter gick åt att överleva i den här miljön.
På em var det 44 C i skuggan så poolen såg mycket inbjudande ut. Följande dag såg vi en annan bergsformation, The Olgas, men den var inte lika fascinerande som Ayers Rock.
På återvägen till civilisationen var vi några timmar i Alice Springs, Australiens enda ökenstad, ganska liten och anspråkslös. Många aborigines bor där och i vår guidebok varnas kvinnliga turister att gå ensamma nere vid den uttorkade flodfåran Todd River på kvällarna, där hemlösa håller till. Todd River är mera känt för regattan Henley on Todd. Den går till så att deltagarna springer med båtarna på torra land och är ganska känd. Mest som ett kuriosum. I Alice Springs finns också ett konstmuseum med försäljning och där hittade vi två fina tavlor av en lokal aboriginedam.
Monday, January 29, 2007
Melbourne fortsättning
Vi såg fram emot sista dagen i Melbourne för vi hade biljetter till en av kvartsfinalerna, som spelades på kvällen. Före det passade vi på att titta på Royal Exibition Building som byggdes i slutet av 1800-talet för en utställning som skulle samla det som var nytt och fint runt om i världen. En viss inflation har nog skett för följande vecka skulle racerbilar av olika slag ställas ut.
Vi gick också in på det stora konstmuseet och såg bl.a. en utställning om aborigines, australiens urinvånare som funnits där över 50.000 år innan europeerna kom. I dag är det ett av australiens stora bekymmer hur man skall hantera den befolkningen. Det är intressant att jämföra med indianernas öde i USA för det finns många likheter. Bl.a. togs små barn från sina föräldrar för att omskolas kulturellt och utbildas till yrkesarbetare. I dag är aborigines utträngda i öknen, en del har klarat omställningen till modernt liv, men många är fattiga och har stora sociala problem, spritmissbruk och våld är utbrett. Den bilden känns igen från USA's indianer.
Att gå på Austalian Open var orsaken till hela resan och när kvällen kom var vi äntligen där. Tävlingarna är en enorm apparat, men väldigt välordnad. Vi hade inga problem med någonting från det Erik beställde biljetter över nätet första dagen de såldes nionde oktober och vi hade dem i brevlådan i NY en vecka senare, till det vi satt på våra platser. Vi hade tur och fick se matchen mellan Nadal från Spanien och Fernando Gonzales från Chile. Nadal var förhandsfavoriten för han har tom klått Roger Federer, världens just nu bästa manliga tennisspelare. Det dröjde inte länge innan man började ana att det var sensation på gång och hejaropen uppmuntrade "Speedy Gonzales". Han höll Nadal vid baslinjen hela matchen med sina kanonservar och listiga och kraftfulla spel. Efter tre raka set var klockan elva och segern hans och de chilenska fansen visste inte till sig av lycka.
Vi var också glada för vi hade ett tidigt plan till Alice Springs och vidare till Ayer's Rock ute i öknen. Kvartsfinalen kvällen innan tog till två på natten. Med kepsarna från Austalian Open 2007 ordentligt nerpackade i ryggsäckarna promenerade vi med tusentals andra genom den upplysta stan i den ljumma kvällen.
Vi gick också in på det stora konstmuseet och såg bl.a. en utställning om aborigines, australiens urinvånare som funnits där över 50.000 år innan europeerna kom. I dag är det ett av australiens stora bekymmer hur man skall hantera den befolkningen. Det är intressant att jämföra med indianernas öde i USA för det finns många likheter. Bl.a. togs små barn från sina föräldrar för att omskolas kulturellt och utbildas till yrkesarbetare. I dag är aborigines utträngda i öknen, en del har klarat omställningen till modernt liv, men många är fattiga och har stora sociala problem, spritmissbruk och våld är utbrett. Den bilden känns igen från USA's indianer.
Att gå på Austalian Open var orsaken till hela resan och när kvällen kom var vi äntligen där. Tävlingarna är en enorm apparat, men väldigt välordnad. Vi hade inga problem med någonting från det Erik beställde biljetter över nätet första dagen de såldes nionde oktober och vi hade dem i brevlådan i NY en vecka senare, till det vi satt på våra platser. Vi hade tur och fick se matchen mellan Nadal från Spanien och Fernando Gonzales från Chile. Nadal var förhandsfavoriten för han har tom klått Roger Federer, världens just nu bästa manliga tennisspelare. Det dröjde inte länge innan man började ana att det var sensation på gång och hejaropen uppmuntrade "Speedy Gonzales". Han höll Nadal vid baslinjen hela matchen med sina kanonservar och listiga och kraftfulla spel. Efter tre raka set var klockan elva och segern hans och de chilenska fansen visste inte till sig av lycka.
Vi var också glada för vi hade ett tidigt plan till Alice Springs och vidare till Ayer's Rock ute i öknen. Kvartsfinalen kvällen innan tog till två på natten. Med kepsarna från Austalian Open 2007 ordentligt nerpackade i ryggsäckarna promenerade vi med tusentals andra genom den upplysta stan i den ljumma kvällen.
Melbourne
På väg till Melbourne flög vi via Sydney där vi övernattade på flygplatsen fvb följande morgon. Ett enkelt hotell med en enkel bar och matsal. Vi insåg att middagen lutade åt Spag. Bol. med ett glas enkel Cab. Sav. Vi har upptäckt att aussis gillar förkortningar och ibland är det inte omedelbart klart hur de skall tolkas. Andy Roddik, den amerikanke tennisspelaren kallades A-Rod tills han åkte ut ur Australia Open, då blev han Andy Roddik igen.
Vi kände för en promenad före middagen och gick förhoppningsfulla ner till roddklubben som skulle ha en Bistro. Den var ännu tråkigare än hotellmatsalen. På väg hem gick vi in på ytterligare ett hotell som visade sig ha en fin restaurang och på matsedeln vad vi letet efter men inte hittat: Känguru. Erik insåg att här hade vi vår chans, och jag var inte svårövertalad. Vi fick en file, medium rare, stor som en halv grisfile, men den smakade vilt. Ungefär som rådjur, men med en aning transmak, inte så stark som sjöfågel dock. Det var riktigt gott, och man behövde inte känna sig som man åt Kanga, det finns miljontals kängurer.
Melbourne är en mycket mer sofistikerad stad än jag föreställt mig. Erik som tyckte att Sydney är Austaliens San Fransisco deklarerade raskt att Melbourne är Paris. Litet ligger det i det. Centrum är litet gammaldags med många byggnader från slutet av 1800-talet och med europeiskt stuk. Gatorna är kantade av stora plataner, som ger en behaglig svalka och en känsla av lägre tempo. Folk är välklädda och vi såg ganska få shorts med ryggsäckar. Det finns massor av kafeer, alltid väl besatta. Tom MacDonalds försöker hävda sig och har avdelningar kallade MacCafe! Mitt favoritkaffe blev Flat White, vilket är espresso med skållad mjölk. Annars väljer man long eller short black.
Vi bodde trevligt i ett gammalt trevåningars, med hiss, tegelhus, som byggdes för ensamstående repurterliga herrar, skräddare, kontorsfolk och dyl. Vi hade igen tillgång till ett välutrustat kök och TV med tennismatcher, så vi beslöt att undersöka kvaliteten på take away som hämtkäk kallas i Austalien. En kväll frågade vi flickan i snabbköket och hon hade hört talas om en indisk restaurang i följande kvarter. Vi hittade den och för 5 euro fick vi en trerättersmiddag som räckte gott. Styrkan på kryddningen gjorde nog att man mättnade fortare än vanligt. Tennisen fortskred och en ung chilenare, Fernande Gonzales gjorde sensation genom att i tur och ordning slå ut australiensaren Lleyton Hewitt, amerikanen Andy Roddik och slutligen spaniens Nadal.
Vingårdarna i Yarradalen nära Melbourne lockade. Vi tog en busstur med en pratsam och gladlynt herre, som var mäkta stolt över sitt Austalien. Vi for genom det som kallas sval regnskog, med jättelika träd, där solen silade ner och mysiga små och större hus. Området fungerar som fritidstillhåll för melburnians. Det fanns många Bed and Breakfasts och ställen där man kunde gifta sig. På en av vingårdarna hade vi en mycket trevlig dam som lärde oss hur man smakar på vin, och hur man analyserar smaker. De hade en ställning med ett 50-tal anonyma små flasor med essenser och man skulle sniffa och bestämma vad det var. Jag var generande dålig, av ca 10 prov kände jag bara igen svamplukt. Många kände jag igen, men kunde inte komma på vad det var, nejlika till ex. För att trösta mig köpte jag en flaska vin.
Den sista vingården var Moet & Chandons australensiska bubbelsvinsfabrik, som kallas Domaine Chandon. M&C insåg att efterfrågan vida överskred tillgången av äkta champagne, så de såg sig om i världen efter lämpliga platser och nu finns det bubblevinsfabriker i bl. a. Australien, Californien och Brasilien. Själva vingården var enormt påkostad och sagolikt vacker. Stora träd, vackra blomplanteringar, nedtonad men elegant inredning och oändliga fält med olika sorters druvor. Vi fick, efter turen med en bubblig ung dam, provsmaka en torr och en söt variant, som serverades med kex, cheddarost och en mild chutney. Gott men inte märkvärdigt. Det fanns en disk för provsmakning och Erik frågade efter en sort som skulle vara mindre torr en den torraste. Vi fick en jättegod klunk av en museumvariant från 1996, som jag med mina nyvunna kunskaper kunde konstatera hade en mycket lång gom. Eftersmaken satt kvar ännu när jag satte mig i bussen. Mums för 41 euro flaskan.
Vi kände för en promenad före middagen och gick förhoppningsfulla ner till roddklubben som skulle ha en Bistro. Den var ännu tråkigare än hotellmatsalen. På väg hem gick vi in på ytterligare ett hotell som visade sig ha en fin restaurang och på matsedeln vad vi letet efter men inte hittat: Känguru. Erik insåg att här hade vi vår chans, och jag var inte svårövertalad. Vi fick en file, medium rare, stor som en halv grisfile, men den smakade vilt. Ungefär som rådjur, men med en aning transmak, inte så stark som sjöfågel dock. Det var riktigt gott, och man behövde inte känna sig som man åt Kanga, det finns miljontals kängurer.
Melbourne är en mycket mer sofistikerad stad än jag föreställt mig. Erik som tyckte att Sydney är Austaliens San Fransisco deklarerade raskt att Melbourne är Paris. Litet ligger det i det. Centrum är litet gammaldags med många byggnader från slutet av 1800-talet och med europeiskt stuk. Gatorna är kantade av stora plataner, som ger en behaglig svalka och en känsla av lägre tempo. Folk är välklädda och vi såg ganska få shorts med ryggsäckar. Det finns massor av kafeer, alltid väl besatta. Tom MacDonalds försöker hävda sig och har avdelningar kallade MacCafe! Mitt favoritkaffe blev Flat White, vilket är espresso med skållad mjölk. Annars väljer man long eller short black.
Vi bodde trevligt i ett gammalt trevåningars, med hiss, tegelhus, som byggdes för ensamstående repurterliga herrar, skräddare, kontorsfolk och dyl. Vi hade igen tillgång till ett välutrustat kök och TV med tennismatcher, så vi beslöt att undersöka kvaliteten på take away som hämtkäk kallas i Austalien. En kväll frågade vi flickan i snabbköket och hon hade hört talas om en indisk restaurang i följande kvarter. Vi hittade den och för 5 euro fick vi en trerättersmiddag som räckte gott. Styrkan på kryddningen gjorde nog att man mättnade fortare än vanligt. Tennisen fortskred och en ung chilenare, Fernande Gonzales gjorde sensation genom att i tur och ordning slå ut australiensaren Lleyton Hewitt, amerikanen Andy Roddik och slutligen spaniens Nadal.
Vingårdarna i Yarradalen nära Melbourne lockade. Vi tog en busstur med en pratsam och gladlynt herre, som var mäkta stolt över sitt Austalien. Vi for genom det som kallas sval regnskog, med jättelika träd, där solen silade ner och mysiga små och större hus. Området fungerar som fritidstillhåll för melburnians. Det fanns många Bed and Breakfasts och ställen där man kunde gifta sig. På en av vingårdarna hade vi en mycket trevlig dam som lärde oss hur man smakar på vin, och hur man analyserar smaker. De hade en ställning med ett 50-tal anonyma små flasor med essenser och man skulle sniffa och bestämma vad det var. Jag var generande dålig, av ca 10 prov kände jag bara igen svamplukt. Många kände jag igen, men kunde inte komma på vad det var, nejlika till ex. För att trösta mig köpte jag en flaska vin.
Den sista vingården var Moet & Chandons australensiska bubbelsvinsfabrik, som kallas Domaine Chandon. M&C insåg att efterfrågan vida överskred tillgången av äkta champagne, så de såg sig om i världen efter lämpliga platser och nu finns det bubblevinsfabriker i bl. a. Australien, Californien och Brasilien. Själva vingården var enormt påkostad och sagolikt vacker. Stora träd, vackra blomplanteringar, nedtonad men elegant inredning och oändliga fält med olika sorters druvor. Vi fick, efter turen med en bubblig ung dam, provsmaka en torr och en söt variant, som serverades med kex, cheddarost och en mild chutney. Gott men inte märkvärdigt. Det fanns en disk för provsmakning och Erik frågade efter en sort som skulle vara mindre torr en den torraste. Vi fick en jättegod klunk av en museumvariant från 1996, som jag med mina nyvunna kunskaper kunde konstatera hade en mycket lång gom. Eftersmaken satt kvar ännu när jag satte mig i bussen. Mums för 41 euro flaskan.
Friday, January 26, 2007
Queensland
Australien är så stort så det finns flera olika klimatzoner. Erik var intresserad av att se regnskogen i nordöstra delen vid kusten. Där finns även Stora Barriärrevet, världens största rev. Om våra guider är något att tro på finns det massor av världens största och världens bästa på denna kontinent. Jag tror bara Texas kan tävla med dem.
Vi flög till Cairns och bodde i Port Douglas en timme med buss norrut längs den svindlande vackra, men svindlande krokiga Captain Cook's Highway. Vi bodde på Reflections, som låg bara ett kvarter från beachen och några kvarter från centrum, mycket behändigt, men ingen slump. Vi fick en stor lägenhet med två rum och det största kök jag någonsin haft, kyl, frys, micro, diskmaskin och vackra stenbänkar, tvättmasin och tork.
Beachen var imponerande, en 4 km lång bred sandstrand, som en bukt. Vi såg bara ett dussintal personer på stranden, dels därför att det är lågsäsong (för hett) och dels därför att det är högsäsong för sk stingers, dvs maneter av olika slag. En av de giftigaste är 1,5 cm lång och genomskinlig, så man ser den inte. Den känns desto bättre och det blir sjukhuset om man träffar på en sådan. Visserligen fanns nät monterade på flytlänsor, som skulle hålla dem på avstånd, men vi tog inga chanser. Vatten behövde vi inte sakna för det är regnperiod, dvs det regnade störtskurar flera gånger i dygnet, luftfuktigheten var 100%, och det var 30 C.
Till frukost följande dag hade vi sällskap av fåglar, den gick av stapeln i ett litet zoo med lokala djur och stor fågelavdelning. När man fått sin tallrik kom fåglar och satte sig på bordet och tittade intresserat på vad som fanns på tallriken, så det var bäst att sleva i sig, bla många tropiska frukter som lychee, taggigt skal och vindruvsliknande kött med en kärna ungefär som i oliver. Som tur var fick vi ett glas champagne att börja med, så vi kom inte att tänka på salmonellarisken och dyl. Vi gick en promenad genom zoot och beundrade många olika papegojor, såg en kungsfiskare, en koloni dvs hundratals fladdermöss som hängde upp och ner i träden och sakta fläktade sig med vingarna, kängurur av olika slag och en jättestor kasuarfågel, utrotningshotad, samt en stor och långhalsad emu som kom klivande mot oss med raska steg. Alla djuren var tämligen tama och förväntade sig att bli matade, men det tyckte vi andra kunde sköta om.
För att få en närmare titt på regnskogen tog vi ett litet tåg uppför en brant ravin med pittoreska vattenfall, djugelns vilda fruktträd, bl.a. vild mango, rustika jobbare som underhöll banan, och vida vyer ända bort till Cairns. På toppen låg en turistby, Kuranda och där drack vi vår favoritläsk Bundaberg Ginger Ale. Ner blev det linbana. En hisnande upplevelse att hänga där i sin lilla korg minst 50 m upp ovanför regnskogstaket och titta ner på ett fantastiskt urval trädkronor, lianer och andra snyltgäster. Ofattbart många nyanser grönt. Halvvägs ner frågade Erik om jag visste när banan byggdes och deklarerade att när han kom hem skulle han lägga sig på golvet med en wisky. Det blev en, men i soffan.
Ibland kan det vara litet knepigt att hitta kvällsunderhållning, man kan ju äta bara en middag, och uteliv på barer är inte så häftigt. Nu hade vi fin underhållning varje kväll i form av matcher som spelades i Austalian Open tennis i Melbourne, dit vi har biljetter till kvartsfinalen.
Quicksilver hette rederiet som tog oss ut till barriärrevet. Erik tyckte det var ett illa valt namn ur miljösynpunkt. Eftersom det var regnperiod var det mycket sjå att bestämma vilken dag vi skulle fara ut. Vi baserade beslutet delvis på vetenskaplig analys av väderkartor, frågade tanten på hotellet, slickade på fingret och stack upp det, och slutligen gissning. Vi hade tur, solen sken och det var lätta vindar. Vi dånade ut med en aluminiumkatamaran som tog över 200 personer, 25 knop i en och en halv timme, men då var vi vid yttre revet. Kristallklart vatten, 28 C, men fortfarande viss risk för maneter. Ombord fanns blå heltäckande lycradräkter som man hyrde, dels behövde man inte använda solkräm som förpestar vattnet och man var skyddad från solen, som är väldigt stark. Vi såg dock urfåniga ut, som Teletubbies, när vi la iväg. Revet var fint med fantastiska former och färger, fiskarna likaså.
Sista dagen var mycket het och fuktig så vi tog igen oss och smälte våra intryck. Middag åt vi på restaurangen On the Inlet som ligger under presenningtak vid vattnet. När vi hunnit halvvägs mörknade skyarna och himlarna öppnade sig och det störtregnade så vi blev tvugna att fälla upp paraplyet innan personalen hann dra för en plastvägg i lovart. En stilenlig avslutning tyckte vi.
Vi flög till Cairns och bodde i Port Douglas en timme med buss norrut längs den svindlande vackra, men svindlande krokiga Captain Cook's Highway. Vi bodde på Reflections, som låg bara ett kvarter från beachen och några kvarter från centrum, mycket behändigt, men ingen slump. Vi fick en stor lägenhet med två rum och det största kök jag någonsin haft, kyl, frys, micro, diskmaskin och vackra stenbänkar, tvättmasin och tork.
Beachen var imponerande, en 4 km lång bred sandstrand, som en bukt. Vi såg bara ett dussintal personer på stranden, dels därför att det är lågsäsong (för hett) och dels därför att det är högsäsong för sk stingers, dvs maneter av olika slag. En av de giftigaste är 1,5 cm lång och genomskinlig, så man ser den inte. Den känns desto bättre och det blir sjukhuset om man träffar på en sådan. Visserligen fanns nät monterade på flytlänsor, som skulle hålla dem på avstånd, men vi tog inga chanser. Vatten behövde vi inte sakna för det är regnperiod, dvs det regnade störtskurar flera gånger i dygnet, luftfuktigheten var 100%, och det var 30 C.
Till frukost följande dag hade vi sällskap av fåglar, den gick av stapeln i ett litet zoo med lokala djur och stor fågelavdelning. När man fått sin tallrik kom fåglar och satte sig på bordet och tittade intresserat på vad som fanns på tallriken, så det var bäst att sleva i sig, bla många tropiska frukter som lychee, taggigt skal och vindruvsliknande kött med en kärna ungefär som i oliver. Som tur var fick vi ett glas champagne att börja med, så vi kom inte att tänka på salmonellarisken och dyl. Vi gick en promenad genom zoot och beundrade många olika papegojor, såg en kungsfiskare, en koloni dvs hundratals fladdermöss som hängde upp och ner i träden och sakta fläktade sig med vingarna, kängurur av olika slag och en jättestor kasuarfågel, utrotningshotad, samt en stor och långhalsad emu som kom klivande mot oss med raska steg. Alla djuren var tämligen tama och förväntade sig att bli matade, men det tyckte vi andra kunde sköta om.
För att få en närmare titt på regnskogen tog vi ett litet tåg uppför en brant ravin med pittoreska vattenfall, djugelns vilda fruktträd, bl.a. vild mango, rustika jobbare som underhöll banan, och vida vyer ända bort till Cairns. På toppen låg en turistby, Kuranda och där drack vi vår favoritläsk Bundaberg Ginger Ale. Ner blev det linbana. En hisnande upplevelse att hänga där i sin lilla korg minst 50 m upp ovanför regnskogstaket och titta ner på ett fantastiskt urval trädkronor, lianer och andra snyltgäster. Ofattbart många nyanser grönt. Halvvägs ner frågade Erik om jag visste när banan byggdes och deklarerade att när han kom hem skulle han lägga sig på golvet med en wisky. Det blev en, men i soffan.
Ibland kan det vara litet knepigt att hitta kvällsunderhållning, man kan ju äta bara en middag, och uteliv på barer är inte så häftigt. Nu hade vi fin underhållning varje kväll i form av matcher som spelades i Austalian Open tennis i Melbourne, dit vi har biljetter till kvartsfinalen.
Quicksilver hette rederiet som tog oss ut till barriärrevet. Erik tyckte det var ett illa valt namn ur miljösynpunkt. Eftersom det var regnperiod var det mycket sjå att bestämma vilken dag vi skulle fara ut. Vi baserade beslutet delvis på vetenskaplig analys av väderkartor, frågade tanten på hotellet, slickade på fingret och stack upp det, och slutligen gissning. Vi hade tur, solen sken och det var lätta vindar. Vi dånade ut med en aluminiumkatamaran som tog över 200 personer, 25 knop i en och en halv timme, men då var vi vid yttre revet. Kristallklart vatten, 28 C, men fortfarande viss risk för maneter. Ombord fanns blå heltäckande lycradräkter som man hyrde, dels behövde man inte använda solkräm som förpestar vattnet och man var skyddad från solen, som är väldigt stark. Vi såg dock urfåniga ut, som Teletubbies, när vi la iväg. Revet var fint med fantastiska former och färger, fiskarna likaså.
Sista dagen var mycket het och fuktig så vi tog igen oss och smälte våra intryck. Middag åt vi på restaurangen On the Inlet som ligger under presenningtak vid vattnet. När vi hunnit halvvägs mörknade skyarna och himlarna öppnade sig och det störtregnade så vi blev tvugna att fälla upp paraplyet innan personalen hann dra för en plastvägg i lovart. En stilenlig avslutning tyckte vi.
Friday, January 19, 2007
Canberra mm
Från Sydney flög vi till Canberra, huvustaden byggd för ändamålet, med breda gator, officiella byggnader, stora parker och mycket grönt. Jag är övertygad om att det inte lönar sig att investera i en cykel, man orkar inte trampa dit man skall och hem igen. Eftersom vårt intresse för statskunskap är mera begränsat, kan man ju undra vad som lockade oss. Helt enkelt det faktum att vi förra sommaren träffade ett australiensiskt par som reste med Hurtigrutten samtidigt som vi, Faye och John och de bjöd oss generöst till dem. John var mycket hjälpsam med tips inför resan och det kändes fint att ha någon Down Under som kontakt.
Första dagen tittade vi litet raskt på Canberra, de har världens största flagga ovanför Parlamentet. Kvällen tillbringade vi på deras terrass omgiven av träd. Där satt det massor av olika fåglar, som skränade och övervägde om de skulle våga sig ner till fågelbadet. Eftersom där fanns det enda vattnet i trakten så vi fick se mängder av fåglar bl.a. flera olika papegojor i alla regnbågens färger inklusive vita kakaduor som skränade värst av dem alla, men som var väldigt vackra. John var påtagligt roade när vi tyckte att de var zoofåglar vi såg.
Följande dag bar det av till deras hus i The Snowy Mountain Range, ca fyra tim. med bil. Vi for ju inte raka vägen utan tittade oss omkring. Bl. a. stannade vi i en liten stad, Cooma (uttalas som finska kuuma)och den gjorde skäl för namnet, det var 38 C och en het vind blåste. Trakten var mer än uttorkad efter flera år av torka och vi åt picknick lunch i parken medan vi pratade med ett lokalt äldre par, bönder som klagade över torkan. Hela Australien känner av klimatförändringen i form av torka, tom i regnskogen klagar de på torkan och ändå regnade det nästan varje dag där.
Färden genom bergskejan var bedövande, upp för branta bergsidor med hänförande utsikt över blånande bergskammar, ner i dalarna längs krokiga branta vägar, som tack och lov hade skyddsstaket där det var som smalast och kurvigast. I botten på dalarna flodfåror som var nästan uttorkade och John som är ivrig flugfiskare försäkrade att med mer vatten i var fisket fantastiskt. Vi trodde honom. Mitt i allt såg John en liten känguru i en träddunge och vi stannade och hoppade ur bilen. När vi tittade oss omkring insåg vi att vi var inringade av säkert ett 20-tal djur som nyfiket tittade på oss. En del mammor med ungar, joeys, i pungen som stack upp huvudet och undrade vad vi var för ena. Kängururna hoppade runt litet pittoreskt och efter ömsesidigt begapande klev vi tillbaka in i bilen.
På fredag kvällen hade John bokat middag på den lokala countryklubben, där årsavgiften är 3AUD = 1.80 euro. Stället hade ny kock och detta var hans tredje kväll. Vi blev upplysta om att väntetiden var en timme så vi tog en drink för att höja aptiten. Erik ville ha en dry martini och den bestämda kvinnliga bartendern påpekade att hon inte hade några bra glas, och därmed inte kunde fixa en martini. Det var en fröjd att höra Erik listigt och diplomatiskt övertala henne att hon nog kunde göra en i alla fall. Hon tom frågade: Stirred or Shaken till slut. Man frestas anta att hon var bådadera efter att Erik charmat henne.
På kvällen satt vi på deras terass med underbar utsikt övr dalen och en sprakande stjärnhimmel ovanför och en whisky till sängfösare. Plötsligt såg vi hur dimman kom rullande mot oss och hörde hur korna i trakten började råma alldeles väldigt. När dimman kom närmare kände vi röklukten och insåg att en skogsbrand brutit ut.
Följande dag var det rökigt och sikten försvann. Vi hostade alla en del. Pga torkan har de stora problem med skogsbränder på många håll och hela dagen såg vi helikoptrar bekämpa elden. John känner många av bönderna i trakten och en av dem gav oss tillstånd att ha en picknick nere vid hans vattendrag. Där stod ett gammalt litet hus, som användes av nöjesfiskare tidigare, primitivt men pittoreskt. Nu bodde det mest småfåglar där av spåren att döma. Utanför stod ett gammalt bord under ett jättestort skuggigt träd. Vi parkerade bilen under trädet och slog oss ned vid bordet. Det var som en scen ur en film. Det brunbrända landskapet, gröna stora träd, tårpilar vid strandkanten, väl avbetade torra marker, får som bräkte,och kor som råmade. En läcker lunch med mince pies som avslutning. På kvällen blev det barbeque och vi var förstås nyfikna på om John skulle kasta några räkor på grillen. När vi tog upp saken skrattade han och påstod att austaliensarna inte grillar räkor, de gillar kött och korv. Det är Crockodile Dundee, spelad av Paul Hogan, som lanserat uttrycket "Throw a shrimp on the barbie."
Följande dag var det hemfärd, återigen upp och nerför hisnande bergväggar. Höjdpunkten blev en lunch under träden på en udde i en konstgjord sjö, där vinden drog och hettan kändes mindre påtaglig. Skönt att se litet vatten.
Canberra hade litet mer att bjuda innan vi for vidare. Vi tittade på deras botaniska trädgård där nästan tama ödlor intresserat betraktade en medan man åt. Vår granne fick plötsligt en våghalsig ödla på axeln. Eftermiddagen tillbringade vi på The War Memorial, som är både minnesmärke över stupade i krigen med den eviga lågan och den okände soldatens grav. Dessutom är det ett mycket intressant museum som pedagogiskt tar en genom händelserna och får en att förstå hur många som utstod strapatser och offrade sina liv. Ett imponerande ställe.
Första dagen tittade vi litet raskt på Canberra, de har världens största flagga ovanför Parlamentet. Kvällen tillbringade vi på deras terrass omgiven av träd. Där satt det massor av olika fåglar, som skränade och övervägde om de skulle våga sig ner till fågelbadet. Eftersom där fanns det enda vattnet i trakten så vi fick se mängder av fåglar bl.a. flera olika papegojor i alla regnbågens färger inklusive vita kakaduor som skränade värst av dem alla, men som var väldigt vackra. John var påtagligt roade när vi tyckte att de var zoofåglar vi såg.
Följande dag bar det av till deras hus i The Snowy Mountain Range, ca fyra tim. med bil. Vi for ju inte raka vägen utan tittade oss omkring. Bl. a. stannade vi i en liten stad, Cooma (uttalas som finska kuuma)och den gjorde skäl för namnet, det var 38 C och en het vind blåste. Trakten var mer än uttorkad efter flera år av torka och vi åt picknick lunch i parken medan vi pratade med ett lokalt äldre par, bönder som klagade över torkan. Hela Australien känner av klimatförändringen i form av torka, tom i regnskogen klagar de på torkan och ändå regnade det nästan varje dag där.
Färden genom bergskejan var bedövande, upp för branta bergsidor med hänförande utsikt över blånande bergskammar, ner i dalarna längs krokiga branta vägar, som tack och lov hade skyddsstaket där det var som smalast och kurvigast. I botten på dalarna flodfåror som var nästan uttorkade och John som är ivrig flugfiskare försäkrade att med mer vatten i var fisket fantastiskt. Vi trodde honom. Mitt i allt såg John en liten känguru i en träddunge och vi stannade och hoppade ur bilen. När vi tittade oss omkring insåg vi att vi var inringade av säkert ett 20-tal djur som nyfiket tittade på oss. En del mammor med ungar, joeys, i pungen som stack upp huvudet och undrade vad vi var för ena. Kängururna hoppade runt litet pittoreskt och efter ömsesidigt begapande klev vi tillbaka in i bilen.
På fredag kvällen hade John bokat middag på den lokala countryklubben, där årsavgiften är 3AUD = 1.80 euro. Stället hade ny kock och detta var hans tredje kväll. Vi blev upplysta om att väntetiden var en timme så vi tog en drink för att höja aptiten. Erik ville ha en dry martini och den bestämda kvinnliga bartendern påpekade att hon inte hade några bra glas, och därmed inte kunde fixa en martini. Det var en fröjd att höra Erik listigt och diplomatiskt övertala henne att hon nog kunde göra en i alla fall. Hon tom frågade: Stirred or Shaken till slut. Man frestas anta att hon var bådadera efter att Erik charmat henne.
På kvällen satt vi på deras terass med underbar utsikt övr dalen och en sprakande stjärnhimmel ovanför och en whisky till sängfösare. Plötsligt såg vi hur dimman kom rullande mot oss och hörde hur korna i trakten började råma alldeles väldigt. När dimman kom närmare kände vi röklukten och insåg att en skogsbrand brutit ut.
Följande dag var det rökigt och sikten försvann. Vi hostade alla en del. Pga torkan har de stora problem med skogsbränder på många håll och hela dagen såg vi helikoptrar bekämpa elden. John känner många av bönderna i trakten och en av dem gav oss tillstånd att ha en picknick nere vid hans vattendrag. Där stod ett gammalt litet hus, som användes av nöjesfiskare tidigare, primitivt men pittoreskt. Nu bodde det mest småfåglar där av spåren att döma. Utanför stod ett gammalt bord under ett jättestort skuggigt träd. Vi parkerade bilen under trädet och slog oss ned vid bordet. Det var som en scen ur en film. Det brunbrända landskapet, gröna stora träd, tårpilar vid strandkanten, väl avbetade torra marker, får som bräkte,och kor som råmade. En läcker lunch med mince pies som avslutning. På kvällen blev det barbeque och vi var förstås nyfikna på om John skulle kasta några räkor på grillen. När vi tog upp saken skrattade han och påstod att austaliensarna inte grillar räkor, de gillar kött och korv. Det är Crockodile Dundee, spelad av Paul Hogan, som lanserat uttrycket "Throw a shrimp on the barbie."
Följande dag var det hemfärd, återigen upp och nerför hisnande bergväggar. Höjdpunkten blev en lunch under träden på en udde i en konstgjord sjö, där vinden drog och hettan kändes mindre påtaglig. Skönt att se litet vatten.
Canberra hade litet mer att bjuda innan vi for vidare. Vi tittade på deras botaniska trädgård där nästan tama ödlor intresserat betraktade en medan man åt. Vår granne fick plötsligt en våghalsig ödla på axeln. Eftermiddagen tillbringade vi på The War Memorial, som är både minnesmärke över stupade i krigen med den eviga lågan och den okände soldatens grav. Dessutom är det ett mycket intressant museum som pedagogiskt tar en genom händelserna och får en att förstå hur många som utstod strapatser och offrade sina liv. Ett imponerande ställe.
Wednesday, January 17, 2007
Sydney
Oj nu har dagarna runnit i väg medan vi rest och roat oss, men här är en liten summering av Sydney. Sydney är vackert! Och Operahuset ligger som en pärla på stranden, nåja hamnkanten. Vädret var finfint, 28 grader, molnfri himmel och låg luftfuktighet. Vi for genast ut på vattnet med Captain Cook's Cruises och angjorde olika hamnar ss Zoo,och Shark Island. På guidens rekommendation gick vi iland vid Watson's Bay och promenerade över till lovart sida där vi tittade ut över Pacificen som glittrade i solen och filosoferade över hur lättade alla gamla sjöfarare måtte ha varit när det äntligen siktade land efter månader till sjöss. Efter sjöturen gick vi till Operan och tittade närmare på det berömda bygget. Det skulle ha tagit 4 år och kosta 7 miljoner, men det tog 14 år och kostade 115 miljoner. Den danska arkitekten gav upp efter 7 år och for hem till Danmark, men är numera hedersmedlem i styrelsen. Vi ville gärna se insidan också och Erik kläckte den briljanta iden att höra om det gick någon opera den kvällen. Vi kan rapportera att La Traviata låter sig tämligen lik på andra sidan jorden. När vi kom ut på kvällen lyste en neonskylt i form av en röd plastklädhängare i jätteformat från the Harbour Bridge, den man ser nyårsfyrverkeriet från. Vi tyckte det såg helknäppt ut. Småningom fick vi förklaringen. Bron kallas i folkmun The Coathanger, men med det avses en gammaldags trägalge för spannet har den formen. Litet exempel på australiensisk humor. Följande dag promenerade vi halvvägs ut på bron och beundrade hamnen från ovan. En fantastisk naturlig hamn, med alla tänkbara flytetyg: segelbåtar (hur de fick segla där är en gåta, men aussies är "no worries" hela tiden)taxibåtar, lokala färjor, turistfärjor (sådana vi åkte på), en kopia av Bounty (huruvida turisterna förväntas göra myteri framgår inte)små fraktfartyg, stora fraktfartyg ( vi såg ett från Walleniusrederierna, hemhamn Stockholm, snyft, snyft,)bogserbåtar med släp, muskelbåtar som dånade på med fartgalna turister ombord och som kronan på verket en jättekryssare, Sapphire Princess vid kaj. Den fick Operahuset att se litet ut. Det vill till att respektive kaptener inte får sina knickers in a knot! Det låter som om Sydney var håll i gång 24 timmar om dygnet, men se när vi blev sugna på en öl och en smörgås kl 11 på kvällen var det kört. Det mesta var stängt.Vi fick köpa
en wrap i ett gatustånd och smygäta den i en skum vrå på en pub som bara serverade öl.
en wrap i ett gatustånd och smygäta den i en skum vrå på en pub som bara serverade öl.
Monday, January 8, 2007
Bangkok
Saa var vi Bangkok. Det finns inga aa ae eller oe haer paa maskinen och man kan bara staella om tangentbordet till naagra faa foervalda spraak, bl.a. kinesiska. Saa mycket svenskar som det finns haer borde man kunna faa svenska ocksaa.
Annars aer der bra. Vi har aakt paa floden, tittat paa gyllene tempel, av vilka det gaar tretton paa dussinet och aetit gott. En massa Thai-restauranger haer.
Vaedret aer finfint, ca 28 grader och laag luftfuktighet.
Sydney naesta. Daer skall vi se om vi kan peta in naagra bilder ocksaa.
Erik
Annars aer der bra. Vi har aakt paa floden, tittat paa gyllene tempel, av vilka det gaar tretton paa dussinet och aetit gott. En massa Thai-restauranger haer.
Vaedret aer finfint, ca 28 grader och laag luftfuktighet.
Sydney naesta. Daer skall vi se om vi kan peta in naagra bilder ocksaa.
Erik
Tuesday, January 2, 2007
Iväg!
Nu har vi rest sjutusen kilometer men är fortfarande hemma. Hemma på Åland dvs. Jag sitter hos min syster och skriver rapport.
Nyårsfirandet i Mariehamn går inte av för hackor nuförtiden. Hela stan går till torget lite före midnatt. Lokale operasångaren Björn Blomqvist, djup bas, underhöll otåliga i väntan på tolvslaget. Man får dricka champagne utan trubbel med ordningsmakten. Sedan bjöd stan på ett fyrverkeri som verkligen var magnifikt. Det ordnades av ett åländskt team som vann en stor fyrverkeritävling i Helsingfors under året och det antogs allmänt att stan av detta inspirerats till att öka fyrverkeribudgeten. Vädret var finfint med vindstilla, klart och plusgrader. Vid O Helga Natt inbjöds publiken att sjunga med. Jag kan berätta att det är en härlig känsla att stå i sin hemstad i månskenet med ett champagneglas i handen och sjunga med i O Helga Natt bland släktingar och gamla vänner.
Den 4:e jan bär det av till Sverige och sedan vidare till Bangkok den 5:e
Nyårsfirandet i Mariehamn går inte av för hackor nuförtiden. Hela stan går till torget lite före midnatt. Lokale operasångaren Björn Blomqvist, djup bas, underhöll otåliga i väntan på tolvslaget. Man får dricka champagne utan trubbel med ordningsmakten. Sedan bjöd stan på ett fyrverkeri som verkligen var magnifikt. Det ordnades av ett åländskt team som vann en stor fyrverkeritävling i Helsingfors under året och det antogs allmänt att stan av detta inspirerats till att öka fyrverkeribudgeten. Vädret var finfint med vindstilla, klart och plusgrader. Vid O Helga Natt inbjöds publiken att sjunga med. Jag kan berätta att det är en härlig känsla att stå i sin hemstad i månskenet med ett champagneglas i handen och sjunga med i O Helga Natt bland släktingar och gamla vänner.
Den 4:e jan bär det av till Sverige och sedan vidare till Bangkok den 5:e
Subscribe to:
Posts (Atom)