Vi laemnade igen bilen i Rotorua och tog 14dollarsturen kl 16 tillbka till Auckland. Det var en fin solig eftermiddag och vi faerdades genom ytteligare en ny typ av vulkansikt landskap paa vaegen mot Hamilton, daer vi bytte buss. Smaa, laaga graestaeckta kullar som laag taett, taett. En avlaang sjoe daer folk agnade sig at vattenskidor, ganska regnskogsartad vaextlighet med stora ormbunkar i den taeta groenskan. Det var vackert paa sitt saett och bekvaemt att inte behoeva bekymra sig om vaenstertrafik, skyltar, fartbegraensningar och alla rondeller utan bara aaka.
Sista dagen i Auckland promenerade vi till en marknad som ligger i den fd skraepfoerbraenningsstationen och vars skorsten sticker upp oever bebyggelsen saa den aer laett att hitta. Erik hittade sin souvenir daer, en paase froen som skall vaexa upp till liljevaexter stora som smaa palmer och som skall taala skugga och koeldgrader. Vi hoppas det inte blir naagon vargavinter de naermaste aaren. Blir det missvaext tror jag inte vaara klagomaal kommer att vinna gehoer hos varureklamationsnaemden i Auckland.
Det finns ett naestan 200 m hoegt utsiktstorn i centrala Auckland och det aer ett maaste foer turister. Erik var inte saa sugen att fara upp efter att ha laest att hissarna har delvis glasgolv saa man kan titta rakt ner i shaktet som foersvinner under en med god fart. Vael uppe paa plattformen har man en milsvid utsikt aat alla hall, spektakulaert! Laengst ut mot kanten finns tjocka glaskivor inlagda i golvet saa man kan titta rakt ner i gatan 186 m ner och kaenna suget. Aeven jag kaende ryggmaergen reagera naer jag klev ner och taenkte: Nu kantrar hela haerligheten. Foer att lugna nerverna paa besoekare finns en bar daer man kan faa en drink och med den i hand slog vi oss ner och foeljde tvaa kappseglingar ute paa vattnet, delvis via en paaslagen kamera som man kunde zooma in saa man paa en skaerm saag besattningarna paa naera haall. Ett roligt inslag. Naer vi sett oss maetta pa det groenkantade gatunaetet, flera stora parker, beroemda byggnader, vatten med raska faerjor, broar, hamnomraadet, foerstaeder och bergskjedjor i bakgrunden allt medan kvaellsbelysningen taendes och drinken tog slut tog vi hissen ner. Under faerden fick vi veta att det var ovanligt litet folk i tornet, men naesta vecka skulle det komma in tvaa kryssningsfartyg per dag och daa skulle det bli andra bullar.
Vi insaag att vi aennu inte aetit den lokala hummern, saa sista kvaellen under foerevaendningen "tidig Valentinmiddag" gick vi paa The Harbourside Seafood Bar and Grill och festade paa deras fisktallrik med en halv hummer och en massa andra godsaker bl.a. jaettegoda ostron, havskraefta, sushirullar, roekt lax, marinerade raekor och stora musslor. Minst gott var som vanligt squid, alltsaa 10-armad blaeckfisk. Den smakar cykelslang vad man an goer. Vi gav Nya Zealand ett sista tillfaelle att visa vad deras goda vita vin gaar foer och vi blev inte besvikna. Erik konstaterade litet torrt att det fanns en viss korrelation mellan smak och pris.
Nu aer vi paa vaeg till flygplatsen foer att flyga tillbaka hem och jag saetter punkt haer.
Monday, February 12, 2007
Nya Zealand, Tauranga och Whakatane
Tauranga visade sig till min foervaaning vara en ganska stor stad. Maanga familjer som troettnar paa avstaanden och traengseln i Auckland flyttar hit. Det hade jag helt missat och foervaentade mig en liten idyllisk by, daer beachen skulle vara inom gaangavstaand. Som tur var hade vi bil. Vi skulle bo paa ett Boutiqe hotell, avsett foer enklare sjaelvhushaall, och jag var mycket nyfiken paa vad Boutiqebegreppet skulle innebaera. Avfrostad frys och lagom stoppade kuddar ingick inte, daeremot en ny laada naesdukar under den som vi toemt. Begreppet Boutique det ena och det andra aer populaert haer och daermed missbrukat.
Oeverallt i NZ finns turistinformationskontor kallade i net. De ligger centralt, ofta vid busstationen och fungerar foertraeffligt. De inte bara informerar utan ordnar om turer, ger goda raad och svarar paa allehanda fraagor. Vi har inte haft ett enda problem med saadant vi bett dem ordna. Tack vare dem hittade vi laett den fina, laanga, ofoerstoerda beachen i Bay of Plenty. Vaedret var vackert, men det vimlade inte av folk foer skolorna hade nyss boerjat. Vi promenerade en bra bit, solade och badade ett par timmar. Solen aer stark, saa det var vaeldigt ljust. Stranden aer bred, mellan 20 och 30 m och vaagorna aer stora och bryter naer de rullar in och man blir laett runtrullad som i en tvaettmaskin med sand som skrubbmedel. Inte saa bra. Litet laengre ut gaar det laettare, men att simma som vi aer vana gick inte. Man skall helst ha ett flytetyg. De som hade det kunde, liggande paa mage, surfa imponrande straeckor aenda upp paa stranden.
Vi for vidare till Mount Maunganui, en fd vulkan, som ni saekert gissat. Man kan promenera upp till toppen, det aer inte saa hoegt. Vi noejde oss med en bit, men daerifraan saag man bra utoever bukten daer det laag massor av surfare och vaentade paa den perfekta vaagen. Det aer ett surfparadis och det fanns maengder av hotell och insatslaegenheter laengs stranden, dessutom et stor fullpackad husvagnspark som budgetalternativ.
Paa kvaellen fick vi besked att turen med baat till White Island, med sin aktiva vulkan, kanske skulle bli instaelld pga av foer stor dyning vid ilandstigningsplatsen. Vilken besvikelse, och vi som kommit aenda fraan New York! Har ni hoert vitsen om det amerikanska paret som kom in i en butik paa Irland 15 min. foere staengningsdags daa allt var bortplockat och innehavarinnan ovillig att ta fram den keps amerikanarna ville koepa med kommentaren: Ni skulle ha farit fraan USA en kvart tidigare! Ungefaer saa kaende vi oss.
Vi har haft tur med de mesta under resan saa vi besloet chansa och for ner till Whakatane tidigt paa morgonen foer att moetas av beskedet att vi kunde fara. Frukosten paa Eggs Benedict smakade extra bra och sedan bar det av i en stor, fin baat som tog 66 personer. Ut genom ett smalt hamninlopp daer vi fick vaenta paa en laemplig dyning och att surfare skulle paddla sig ur vaegen och sedan en och en halv timme i 18 knop oever laangsamt rullande dyning innan vi var framme vid oen som ser lockande och hemlighetsfull ut paa avstaand med sin taggiga kratersilhuett daer ett aangmoln stiger upp med varierande intensitet. Vi blev ilandsatta med gummibaat utrustad med 60haestars snurra, 10 pers. i taget. Det var fortfarande god sjoehaevning saa vi fick vaenta paa raett vaag innan vi fick order att kvickt klaettra uppfoer de rostiga stegarna, gaa oerver en smal rostig jaernspaang och klaettra oever stenbumlingar, som tack och lov inte var hala, till vi kom upp paa torra land. Det laater aeventyrligt, men det fanns alltid en hjaelpande hand och vi var mycket imponerade av hur duktiga sjoemaen besaettningen var.
Vi blev utrustade med hjaelm och gasmask och man uppmanades andas genom naesan. Hjaelmen ifall det skulle rasa loesa stenar fraan kratervaeggarna, men tror jag mest foer ifall man sjaelv skulle rasa. Gasmasken naer stickningarna i halsen blev foer irriterande. Det delades ut syrliga karameller foer att haalla salivproduktionen igaang och de fungerade baettre aen gasmasken. Det var inte saa farligt.
Vaar guide var kunnig och duktig och under tvaa timmar lotsade han oss runt i kratern medan det pyste runt foetterna paa oss och luktade sur aska. Det var en upplevelse att hoera oens historia. Det fanns rostande rester av en fabrik for sulfatbrytning. Inget av de olika foeretag som brutit daer hade gjort naagon vinst. Guiden framhoell flinande att inga nyzealaendare naagonsin satsat pengar i brytningen. Hur de fick slita de som jobbade daer. Baaten med mat och vatten kom en gaang i veckan och ibland var provianten felraeknad och bensinfaten med vatten inte rengjorda innan paafyllningen. I boerjan bodde jobbarna naera fabriken, men ett vulkanutbrott sopade ner alla utom en katt i havet, vilket proviantbaaten upptaeckte foeljande vecka. Det kaendes litet osaekert under foetterna paa en.
Numera aer oen full av seismiska intrument och aktiviteten oevervakas fraan fastlandet. Senaste vulkanutbrottet var 2001, och enligt guiden faar man 24 till 48 timmars varning innan det smaeller. Marken hoejer och saenker sig och det aer smaaskalv. Vi gick fram till den nuvarande kratern foerbi haal i marken daer det daanade upp aanga och gula kullar taeckta av sulfatkristaller visade var trycket sakta oekade. Daer fick man inte gaa foer daa kunde man trampa igenom och staa till halsen i 95gradigt vatten. Saa vi lyssnade noga till guidens anvisningar. Sjaelva kratern bestaar av en sjoe ca 100 m i diameter och 70 m djup, fylld med kokande svavelsyra. Faller man i finns det inget att fiska upp enligt guiden. En av gruvjobbarna hade gaatt upp och inte kommit tillbaka och de som letade efter honom hittade hans stoevlar vid randen.
Naer vi kom tillbaka till stranden var det dags kravla sig ombord paa gummiflotten igen under skepparns hetsande fortare, fortare och tillbaka paa baaten kandes det raett behagligt isht som man upptaeckte att frukosten foerbraents precis lagom till lunchen man fick.
Tillbaka i Tauranga firade vi den lyckade faerden med att gaa paa restaurang och aeta raadjur, venison, som det kallas haer. Man behoever inte tycka synd om Bambi foer de finns raadjursfarmar som staar foer produktionen. Man ser betande raadjursflockar paa maanga inhaengnade groena kullar.
Oeverallt i NZ finns turistinformationskontor kallade i net. De ligger centralt, ofta vid busstationen och fungerar foertraeffligt. De inte bara informerar utan ordnar om turer, ger goda raad och svarar paa allehanda fraagor. Vi har inte haft ett enda problem med saadant vi bett dem ordna. Tack vare dem hittade vi laett den fina, laanga, ofoerstoerda beachen i Bay of Plenty. Vaedret var vackert, men det vimlade inte av folk foer skolorna hade nyss boerjat. Vi promenerade en bra bit, solade och badade ett par timmar. Solen aer stark, saa det var vaeldigt ljust. Stranden aer bred, mellan 20 och 30 m och vaagorna aer stora och bryter naer de rullar in och man blir laett runtrullad som i en tvaettmaskin med sand som skrubbmedel. Inte saa bra. Litet laengre ut gaar det laettare, men att simma som vi aer vana gick inte. Man skall helst ha ett flytetyg. De som hade det kunde, liggande paa mage, surfa imponrande straeckor aenda upp paa stranden.
Vi for vidare till Mount Maunganui, en fd vulkan, som ni saekert gissat. Man kan promenera upp till toppen, det aer inte saa hoegt. Vi noejde oss med en bit, men daerifraan saag man bra utoever bukten daer det laag massor av surfare och vaentade paa den perfekta vaagen. Det aer ett surfparadis och det fanns maengder av hotell och insatslaegenheter laengs stranden, dessutom et stor fullpackad husvagnspark som budgetalternativ.
Paa kvaellen fick vi besked att turen med baat till White Island, med sin aktiva vulkan, kanske skulle bli instaelld pga av foer stor dyning vid ilandstigningsplatsen. Vilken besvikelse, och vi som kommit aenda fraan New York! Har ni hoert vitsen om det amerikanska paret som kom in i en butik paa Irland 15 min. foere staengningsdags daa allt var bortplockat och innehavarinnan ovillig att ta fram den keps amerikanarna ville koepa med kommentaren: Ni skulle ha farit fraan USA en kvart tidigare! Ungefaer saa kaende vi oss.
Vi har haft tur med de mesta under resan saa vi besloet chansa och for ner till Whakatane tidigt paa morgonen foer att moetas av beskedet att vi kunde fara. Frukosten paa Eggs Benedict smakade extra bra och sedan bar det av i en stor, fin baat som tog 66 personer. Ut genom ett smalt hamninlopp daer vi fick vaenta paa en laemplig dyning och att surfare skulle paddla sig ur vaegen och sedan en och en halv timme i 18 knop oever laangsamt rullande dyning innan vi var framme vid oen som ser lockande och hemlighetsfull ut paa avstaand med sin taggiga kratersilhuett daer ett aangmoln stiger upp med varierande intensitet. Vi blev ilandsatta med gummibaat utrustad med 60haestars snurra, 10 pers. i taget. Det var fortfarande god sjoehaevning saa vi fick vaenta paa raett vaag innan vi fick order att kvickt klaettra uppfoer de rostiga stegarna, gaa oerver en smal rostig jaernspaang och klaettra oever stenbumlingar, som tack och lov inte var hala, till vi kom upp paa torra land. Det laater aeventyrligt, men det fanns alltid en hjaelpande hand och vi var mycket imponerade av hur duktiga sjoemaen besaettningen var.
Vi blev utrustade med hjaelm och gasmask och man uppmanades andas genom naesan. Hjaelmen ifall det skulle rasa loesa stenar fraan kratervaeggarna, men tror jag mest foer ifall man sjaelv skulle rasa. Gasmasken naer stickningarna i halsen blev foer irriterande. Det delades ut syrliga karameller foer att haalla salivproduktionen igaang och de fungerade baettre aen gasmasken. Det var inte saa farligt.
Vaar guide var kunnig och duktig och under tvaa timmar lotsade han oss runt i kratern medan det pyste runt foetterna paa oss och luktade sur aska. Det var en upplevelse att hoera oens historia. Det fanns rostande rester av en fabrik for sulfatbrytning. Inget av de olika foeretag som brutit daer hade gjort naagon vinst. Guiden framhoell flinande att inga nyzealaendare naagonsin satsat pengar i brytningen. Hur de fick slita de som jobbade daer. Baaten med mat och vatten kom en gaang i veckan och ibland var provianten felraeknad och bensinfaten med vatten inte rengjorda innan paafyllningen. I boerjan bodde jobbarna naera fabriken, men ett vulkanutbrott sopade ner alla utom en katt i havet, vilket proviantbaaten upptaeckte foeljande vecka. Det kaendes litet osaekert under foetterna paa en.
Numera aer oen full av seismiska intrument och aktiviteten oevervakas fraan fastlandet. Senaste vulkanutbrottet var 2001, och enligt guiden faar man 24 till 48 timmars varning innan det smaeller. Marken hoejer och saenker sig och det aer smaaskalv. Vi gick fram till den nuvarande kratern foerbi haal i marken daer det daanade upp aanga och gula kullar taeckta av sulfatkristaller visade var trycket sakta oekade. Daer fick man inte gaa foer daa kunde man trampa igenom och staa till halsen i 95gradigt vatten. Saa vi lyssnade noga till guidens anvisningar. Sjaelva kratern bestaar av en sjoe ca 100 m i diameter och 70 m djup, fylld med kokande svavelsyra. Faller man i finns det inget att fiska upp enligt guiden. En av gruvjobbarna hade gaatt upp och inte kommit tillbaka och de som letade efter honom hittade hans stoevlar vid randen.
Naer vi kom tillbaka till stranden var det dags kravla sig ombord paa gummiflotten igen under skepparns hetsande fortare, fortare och tillbaka paa baaten kandes det raett behagligt isht som man upptaeckte att frukosten foerbraents precis lagom till lunchen man fick.
Tillbaka i Tauranga firade vi den lyckade faerden med att gaa paa restaurang och aeta raadjur, venison, som det kallas haer. Man behoever inte tycka synd om Bambi foer de finns raadjursfarmar som staar foer produktionen. Man ser betande raadjursflockar paa maanga inhaengnade groena kullar.
Nya Zealand, Auckland och Rotorua
Vi floeg till Auckland paa nordoen och vaedret var klart. Paa vaegen saag vi ett hoegt vulkanberg, som saag mycket dramatiskt ut och som gav en foersmak av att vi nu skulle vara i vulkanrika trakter. Auckland aer en storstad, 1,2 miljoner inv., och med storstadspuls. De har en jaettestor hamn med massor av lastbaatar som kommer och gaar, lokalfaerjor som pilar hit och dit,och allehanda fritidsbaatar. Vi saag den stoersta marina vi naagonsin sett, tusentals baatar i prydliga rader.
Kelly Tarlton var en herre med visioner. Han kom till A-land och fick foer sig att bygga ett akvarium med lokala fiskar paa 50-talet. Nu finns liknande akvarier oeverallt, men han var pionjaer. Hela staellet ligger under marken och man gaar i en plexitunnel, som han designade och utvecklade, och runt en simmar fiskar av alla slag, fraan smaa abborrliknande till stora hajar. Det finns ett pingvinberg daer de tillverkar 3 ton snoe varje dygn foer att haalla pingvinerna paa gott humoer. En stor bassaeng med stingrockor som matas foer hand och smaa akvarier med bl a pirayor. De stoersta kloloesa humrar vi naagonsin sett simmade runt i en tank, lokalbefolkningen kallar dem crayfish, dvs kraeftor. De aer en lokal delikatess.
Vid lunchdags aat vi laxpanini och ett glas lokalt oel precis vid vattnet naest intill sjoefartsmuseet. Daer laag flera stora segelbaatar som, fyllda med turister i shorts och flipflops, far ut tvaa och tvaa och seglar ikapp. Jag insaag att det skulle nog inte bli naagon nagelbitare med den besaettningen saa vi avstod.
Paa eftermiddagen gick vi foer att koepa bussbiljetter till Rotorua. Vid disken satt en ung indiska som var saklig och hjaelpsam och som noga redogjorde foer alla turer och paapekade att turen 7.30 kostade 14 NZdollar, medan turen 9.30 kostade 44 per styck. Erik drog litet paa det foer han gillar inte att stiga upp tidigt. Efter korsfoerhoer erkaende vi att vi bodde inom gaangavstaand och hon tittade straengt paa oss och utbrast "Get Up", vilket vi besloet goera. I Rotorua skulle vi hyra bil och koera till Tauranga, en stad paa kusten och sedan vidare till Whatanabe, en aennu mindre stad paa kusten vaerifraan baaten till White Island, Nya Zealands enda levande vulkan gaar.
I Rotorua finns gott om vulkanisk aktivitet, och redan utanfoer stan kaende vi svavellukten. Paa busstationen fanns en liten bassaeng, stor som ett mindre badkar, daer troetta resenaerer satt och badade foetterna i varmt vatten som kom ur jordens inre. Vi parkerade hyrbilen och gick paa upptaecktsfaerd. I Rotorua bor det maanga maorier, efterlevande till dem som fraan Polynesien kom till NZ i kanoter runt aar 900. Det finns ett stiligt stadsmuseum, i det fd badhuset, som paa ett laettfattligt saett skildrar deras historia. Maorierna verkar mycket baettre anpassade till dagens samhaelle aen aborigines i Australien, men man saag nog ganska maenga som fick leva enkelt. Skyltar oeverallt som varnade foer stoeld talade sitt tydliga spraak.
I stadsparken fanns fina planteringar och mellan dem omgaerdade omraaden daer det puttrade, pyste och luktade svavel. Haexkittlar mao. I de poelar som hade rent vatten kokade maorierna sin mat, i de stoerre badade de och levde ganska gott. Krig mellan stammarna var vanliga och en stor jordbaevning 1886 begravde trakten i aska och foerstoerde mineralbaden i naturliga rosa bassaenger paa sluttningen som lockat rika engelsmaen. I parken fanns ocksaa bassaenger foer fotbad och jag blev foervaanad oever hur hett vattnet var och hur vederkvickta foetterna blev.
Bilen stod kvar paa parkeringsplatsen och vi gav oss ivaeg mot Tauranga.
Kelly Tarlton var en herre med visioner. Han kom till A-land och fick foer sig att bygga ett akvarium med lokala fiskar paa 50-talet. Nu finns liknande akvarier oeverallt, men han var pionjaer. Hela staellet ligger under marken och man gaar i en plexitunnel, som han designade och utvecklade, och runt en simmar fiskar av alla slag, fraan smaa abborrliknande till stora hajar. Det finns ett pingvinberg daer de tillverkar 3 ton snoe varje dygn foer att haalla pingvinerna paa gott humoer. En stor bassaeng med stingrockor som matas foer hand och smaa akvarier med bl a pirayor. De stoersta kloloesa humrar vi naagonsin sett simmade runt i en tank, lokalbefolkningen kallar dem crayfish, dvs kraeftor. De aer en lokal delikatess.
Vid lunchdags aat vi laxpanini och ett glas lokalt oel precis vid vattnet naest intill sjoefartsmuseet. Daer laag flera stora segelbaatar som, fyllda med turister i shorts och flipflops, far ut tvaa och tvaa och seglar ikapp. Jag insaag att det skulle nog inte bli naagon nagelbitare med den besaettningen saa vi avstod.
Paa eftermiddagen gick vi foer att koepa bussbiljetter till Rotorua. Vid disken satt en ung indiska som var saklig och hjaelpsam och som noga redogjorde foer alla turer och paapekade att turen 7.30 kostade 14 NZdollar, medan turen 9.30 kostade 44 per styck. Erik drog litet paa det foer han gillar inte att stiga upp tidigt. Efter korsfoerhoer erkaende vi att vi bodde inom gaangavstaand och hon tittade straengt paa oss och utbrast "Get Up", vilket vi besloet goera. I Rotorua skulle vi hyra bil och koera till Tauranga, en stad paa kusten och sedan vidare till Whatanabe, en aennu mindre stad paa kusten vaerifraan baaten till White Island, Nya Zealands enda levande vulkan gaar.
I Rotorua finns gott om vulkanisk aktivitet, och redan utanfoer stan kaende vi svavellukten. Paa busstationen fanns en liten bassaeng, stor som ett mindre badkar, daer troetta resenaerer satt och badade foetterna i varmt vatten som kom ur jordens inre. Vi parkerade hyrbilen och gick paa upptaecktsfaerd. I Rotorua bor det maanga maorier, efterlevande till dem som fraan Polynesien kom till NZ i kanoter runt aar 900. Det finns ett stiligt stadsmuseum, i det fd badhuset, som paa ett laettfattligt saett skildrar deras historia. Maorierna verkar mycket baettre anpassade till dagens samhaelle aen aborigines i Australien, men man saag nog ganska maenga som fick leva enkelt. Skyltar oeverallt som varnade foer stoeld talade sitt tydliga spraak.
I stadsparken fanns fina planteringar och mellan dem omgaerdade omraaden daer det puttrade, pyste och luktade svavel. Haexkittlar mao. I de poelar som hade rent vatten kokade maorierna sin mat, i de stoerre badade de och levde ganska gott. Krig mellan stammarna var vanliga och en stor jordbaevning 1886 begravde trakten i aska och foerstoerde mineralbaden i naturliga rosa bassaenger paa sluttningen som lockat rika engelsmaen. I parken fanns ocksaa bassaenger foer fotbad och jag blev foervaanad oever hur hett vattnet var och hur vederkvickta foetterna blev.
Bilen stod kvar paa parkeringsplatsen och vi gav oss ivaeg mot Tauranga.
Tuesday, February 6, 2007
Christchurch del 2
Flyget tillbaka till Chch gick foerst paa eftermiddagen, saa vi hann gaa en bit paa en stig ovanfoer Queenstown. En ljuvlig solig dag med bara laetta vindar. Parasailors kastade sig utfoer branten vid linbanan och cirklade paa uppvindarna laengs bergvaeggen gaska hoegt upp innan de gjorde en svaeng utoever vattnet och slutligen landade paa en liten graesmatta i stans utkant. Mycket elegant. En del seglade ensamma, men maanga hade en pilot med.
Vi ville kaenna paa hur det var att fotvandra, men vaara foeresatser krympte raskt foer varje kvarter vi gick mot kullarna paa stadsgator i stan. Det var saa brant saa jag naestan halkade ur mina haelloesa joggingskor. Vael paa stigen blev det inte mycket baettre, framfoer allt som vi moette flera stycken paa vaeg ner, och det var inte ett dugg andtrutna. Beloeningen blev i alla fall restlunch med restvin knappt halvvaegs upp med utsikt oever vattnet mellan granarna och sedan att moeta andra andtrutna klaettrare paa vaeg upp.
Tillbaka i Chch kaende vi foer att titta paa Akaroa, en ursprungligen fransk bosaettning ca 90 min med buss, och det var utsiktsturen. Fransmaennen blev rejaelt besvikna naer de kom, foer engelsmaennen hade hunnit foere. Trots det fick fransoserna bosaetta sig daer och tom uppraetta en militaerbas.Litet graatt till att boerja med, men vael i Akaroa blev det en fin soendag. Staden ligger paa stranden av en kollapsad vulkankrater och landskapet aer dramatiskt.Vi gick laengs strandpromenaden, aat lunch paa lax och faersk grouper, tittade paa lilla lokal museet, betraktade en kappsegling som var inom synhaall och fraagade foergaeves efter ett laeckert franskt bakverk till kaffet. Efter maanga sneda blickar fick vi noeja oss med varisn kaffe, flat white. Det enda franska vi saag var trikoloren vid strandpromenaden. De flesta turisterna aer folk som bor i Chch, och det kan ju vara litet kaensligt att betona det franska arvet med tanke pa vad engelsmaen i allmaenhet tycker om fransmaen och att de var foerst paa plats, visserligen paa 1800-talet, men aendaa.
Foeljande dag var det dags foer vinprovning igen, inte foer att vi hunnit bli saerskilt torrlagda sedan sista vingaardsturen. Vi var en liten buss med 9 pers, tre engelska par, en amerikanska och vi. Vi for till ett omraade som just haaller paa att bli uppodlat. Vi saag de stoersta vinfaelt vi naagonsin sett, till horisonten. De var alldeles nyplanterade och det droejer fem aar innan den foersta skoernden. Engelsmaennen var alla befriande inriktade paa att haer skulle drickas vin, men de var ocksaa saa trevliga. Vi hade riktigt kul och blev allt gladare och pratsammare och utbytte synpunkter paa vinerna. Ingen var odraeglig, alla good sports.I hoejd med den sista vingaarden kaende nog ingen av oss nyanserna riktigt, men vi hade roligt. Det faktum att vaerden var ganska glansoegd han med och ville gaa hem, gjorde att vi inte hade saerskilt daaligt samvete. Sedan fick vi en stor kopp starkt kaffe och en halvtimme senare var vi tillbaka i stan.
En kvaell gick vi till restaurangen Cookin' with Gas foer att aeta lamm. Vi aat en foerraett paa deras groenlaeppade musslor i graeddsaas gratinerade med gryereost. Ostarna i NZ aer fantastiskt goda. Cheddar av olika slag har vi aetit, alla goda. Vi stannade vid ett osteri paa en av utflykterna och jag koepte en bit gryere som var len, fyllig och noetsmakande, jaettegod. I Queenstown hittade vi en mjuk groenmoegelost i lokala snabbkoepet, som ocksaa var foertraefflig. Erik koepte sig en bit extra till kvaellsmat. Men till lammet. Vi fick en rejael portion med fyra kotletter med ben som satt ihop tvaa och tvaa. God stekyta och alldeles rosa inuti, saftiga och milda, ingen vitloek, saa skall lamm smaka. Vi fick ocksaa en ungsstekt bit av lammbenet, med intensiv lammsmak utan att vara ulligt. Proppfulla vacklade vi ut och tog en digestive i en hotellbar, det fick vara efterraetten. Vi har aetit vaeldigt gott hela tiden, baade de vi handlat sjaelva och det vi aetit ute. Ibland har vi tittat foergaeves paa notan efter t.ex vitloeksbroed och Captain Cooks granoel, som vi fick paa koepet, visade det sig. Det ger ett generoest intryck i sht foer oss som fraan NY aer vana att betala foer varenda smula. Granoelet var baserat paa ett gammalt recept fraan Capt. Cooks dagar. "Man tager en gran etc."
Vaedret har varit sol mellan moln, men temperaturerna har hela tiden varit runt 20 med en kall sydlig vind, som motsvarar nordan i Skandinavien. Jag har kommit att minnas mina barndoms somrar. Saadana var de, kalla, sht paa kvaellarna. Hoppas nordoen aar varmare.
Vi ville kaenna paa hur det var att fotvandra, men vaara foeresatser krympte raskt foer varje kvarter vi gick mot kullarna paa stadsgator i stan. Det var saa brant saa jag naestan halkade ur mina haelloesa joggingskor. Vael paa stigen blev det inte mycket baettre, framfoer allt som vi moette flera stycken paa vaeg ner, och det var inte ett dugg andtrutna. Beloeningen blev i alla fall restlunch med restvin knappt halvvaegs upp med utsikt oever vattnet mellan granarna och sedan att moeta andra andtrutna klaettrare paa vaeg upp.
Tillbaka i Chch kaende vi foer att titta paa Akaroa, en ursprungligen fransk bosaettning ca 90 min med buss, och det var utsiktsturen. Fransmaennen blev rejaelt besvikna naer de kom, foer engelsmaennen hade hunnit foere. Trots det fick fransoserna bosaetta sig daer och tom uppraetta en militaerbas.Litet graatt till att boerja med, men vael i Akaroa blev det en fin soendag. Staden ligger paa stranden av en kollapsad vulkankrater och landskapet aer dramatiskt.Vi gick laengs strandpromenaden, aat lunch paa lax och faersk grouper, tittade paa lilla lokal museet, betraktade en kappsegling som var inom synhaall och fraagade foergaeves efter ett laeckert franskt bakverk till kaffet. Efter maanga sneda blickar fick vi noeja oss med varisn kaffe, flat white. Det enda franska vi saag var trikoloren vid strandpromenaden. De flesta turisterna aer folk som bor i Chch, och det kan ju vara litet kaensligt att betona det franska arvet med tanke pa vad engelsmaen i allmaenhet tycker om fransmaen och att de var foerst paa plats, visserligen paa 1800-talet, men aendaa.
Foeljande dag var det dags foer vinprovning igen, inte foer att vi hunnit bli saerskilt torrlagda sedan sista vingaardsturen. Vi var en liten buss med 9 pers, tre engelska par, en amerikanska och vi. Vi for till ett omraade som just haaller paa att bli uppodlat. Vi saag de stoersta vinfaelt vi naagonsin sett, till horisonten. De var alldeles nyplanterade och det droejer fem aar innan den foersta skoernden. Engelsmaennen var alla befriande inriktade paa att haer skulle drickas vin, men de var ocksaa saa trevliga. Vi hade riktigt kul och blev allt gladare och pratsammare och utbytte synpunkter paa vinerna. Ingen var odraeglig, alla good sports.I hoejd med den sista vingaarden kaende nog ingen av oss nyanserna riktigt, men vi hade roligt. Det faktum att vaerden var ganska glansoegd han med och ville gaa hem, gjorde att vi inte hade saerskilt daaligt samvete. Sedan fick vi en stor kopp starkt kaffe och en halvtimme senare var vi tillbaka i stan.
En kvaell gick vi till restaurangen Cookin' with Gas foer att aeta lamm. Vi aat en foerraett paa deras groenlaeppade musslor i graeddsaas gratinerade med gryereost. Ostarna i NZ aer fantastiskt goda. Cheddar av olika slag har vi aetit, alla goda. Vi stannade vid ett osteri paa en av utflykterna och jag koepte en bit gryere som var len, fyllig och noetsmakande, jaettegod. I Queenstown hittade vi en mjuk groenmoegelost i lokala snabbkoepet, som ocksaa var foertraefflig. Erik koepte sig en bit extra till kvaellsmat. Men till lammet. Vi fick en rejael portion med fyra kotletter med ben som satt ihop tvaa och tvaa. God stekyta och alldeles rosa inuti, saftiga och milda, ingen vitloek, saa skall lamm smaka. Vi fick ocksaa en ungsstekt bit av lammbenet, med intensiv lammsmak utan att vara ulligt. Proppfulla vacklade vi ut och tog en digestive i en hotellbar, det fick vara efterraetten. Vi har aetit vaeldigt gott hela tiden, baade de vi handlat sjaelva och det vi aetit ute. Ibland har vi tittat foergaeves paa notan efter t.ex vitloeksbroed och Captain Cooks granoel, som vi fick paa koepet, visade det sig. Det ger ett generoest intryck i sht foer oss som fraan NY aer vana att betala foer varenda smula. Granoelet var baserat paa ett gammalt recept fraan Capt. Cooks dagar. "Man tager en gran etc."
Vaedret har varit sol mellan moln, men temperaturerna har hela tiden varit runt 20 med en kall sydlig vind, som motsvarar nordan i Skandinavien. Jag har kommit att minnas mina barndoms somrar. Saadana var de, kalla, sht paa kvaellarna. Hoppas nordoen aar varmare.
Friday, February 2, 2007
Queenstown
Naturen i filmen Sagan om Ringen var så storslagen och därför lockades vi till Queenstown, som ligger längst söderut på hela vår resa. Det är dock längre till sydpolen härifrån än det är till nordpolen från Skandinavien. Men det känns kallt. De har haft en dålig sommar, med bara 17 varma soliga dagar. Nu väntar vintersäsongen då sex plan dagligen anländer från Australien med skidsugna. Vi flög över alplandskapet med den högsta snöklädda toppen nästa 4000 m öh och kaptenen varnade redan tidigt att vi skulle flyga nära bergen. Man såg grässtråna på bergväggarna på ömse sidor om planet under inflygningen. Vi hörde att detta är en av två flygplatser i NZ där enbart kaptenen får landa planet. Det förmodas vara lugnande besked.
Queenstown ligger så vackert vid en turkosblå sjö med kristallklart vatten, som skiftar i olika nyanser beroende på solen och molnen, ingen badtemperatur dock, +11 C på sommaren. Höga berg reser sig runtom, delvis klädda med träd. Vi gick en promenad i stadsparken och där finns det mest magnifika träd vi någonsin sett, höga, raka, gröna och friska. Det mest exotiska var heter Appuzzlet, Monkey Puzzle.
För att verkligen uppskatta landskapet tog vi linbanan upp till en topp ca 400 m upp. Motorn var ASEAs och Erik kände sig lugn. Väl på toppen var utsikten fin, solen sken och luften var klar och lätt. Vi träffade ett svenskt par som litet avundsjukt konstaterade att Queenstown hade både Västkusten och Åre i ett paket. Strax nedanför utsiktsterrassen låg ett hopptorn för dödsföraktande bungy hoppare. Med ett elastiskt rep runt fotknölarna kastar de sig ut och faller rakt ner till det tar stopp, förhoppningsvis innan marken, och sedan hänger de upp och ner och gungar fram och tillbaka en stund innan det blir tillbakavevade. Och det betalar de dyra pengar för. Jag pratade med en kille som hoppat och han medgav att innan hoppet tyckte han att det var en dum ide, men efteråt var han mycket uppåt.
Queenstown är känt för sitt utbud av äventyrssporter. Utöver bungy hopp kan man upphängd i en stålvajer bli skjuten över en ravin i 180 km i timmen, åka grundgående racerbåt mellan klippväggar i mycket grunda flodfåror, köra 4hjulsdriven jeep, mountainbike, och andra fordon så fort man kan över stock och sten. Man skall nog vara under 40 för att riktigt uppskatta äventyren. Jag tyckte det mest verkade gå ut på att för dyra pengar bli våt, frysa, och slå sig fördärvad. Helst alla tre samtidigt. Men så är jag ju på fel sida 40.
Vi anmälde oss till en tur med 4hjulsdriven jeep för att kunna se en del av de ställen där Sagan om Ringen filmades. Chauffören var litet av Crocodile Dundee, småtuff, obestämd militär bakgrund, pålitligt konservativ och ytterst stolt över sitt skotska påbrå. Vi körde längs sjön och bergen blev allt högre på motsatta stranden. Sagolikt vackert. Vi for ner på en flodbädd med stora grå stenar och vattnet som forsade i flera olika fåror. I snösmältningen blir det en stor flod med massor av vatten och Queenstown har varit översvämmad flera gånger. Senast 1999 under filmningen av Sagan, då hela filmteamet hjälpte till med räddningsarbetet.
Landskapet är så ofattbart vackert och vår guide visade oss flera ställen där de filmat. Med hjälp av en bok om filmarbetet pekade han ut bilder där vi kände igen bergen i bakgrunden men förgrunden var en annan. Det beror på att de filmade på 133 olika ställen på NZ och sedan med hjälp av dator kunde sätta ihop bilderna som de ville och också införliva fanatsiskapelser som byggts i studio eller skapats med hjälp av datorer. Sist och slutligen måste man vara imponerad av regissörens vision och hur han orkade hålla fast vid den i tre år som inspelningen tog. Belöningen blev en Oscar.
Queenstown ligger så vackert vid en turkosblå sjö med kristallklart vatten, som skiftar i olika nyanser beroende på solen och molnen, ingen badtemperatur dock, +11 C på sommaren. Höga berg reser sig runtom, delvis klädda med träd. Vi gick en promenad i stadsparken och där finns det mest magnifika träd vi någonsin sett, höga, raka, gröna och friska. Det mest exotiska var heter Appuzzlet, Monkey Puzzle.
För att verkligen uppskatta landskapet tog vi linbanan upp till en topp ca 400 m upp. Motorn var ASEAs och Erik kände sig lugn. Väl på toppen var utsikten fin, solen sken och luften var klar och lätt. Vi träffade ett svenskt par som litet avundsjukt konstaterade att Queenstown hade både Västkusten och Åre i ett paket. Strax nedanför utsiktsterrassen låg ett hopptorn för dödsföraktande bungy hoppare. Med ett elastiskt rep runt fotknölarna kastar de sig ut och faller rakt ner till det tar stopp, förhoppningsvis innan marken, och sedan hänger de upp och ner och gungar fram och tillbaka en stund innan det blir tillbakavevade. Och det betalar de dyra pengar för. Jag pratade med en kille som hoppat och han medgav att innan hoppet tyckte han att det var en dum ide, men efteråt var han mycket uppåt.
Queenstown är känt för sitt utbud av äventyrssporter. Utöver bungy hopp kan man upphängd i en stålvajer bli skjuten över en ravin i 180 km i timmen, åka grundgående racerbåt mellan klippväggar i mycket grunda flodfåror, köra 4hjulsdriven jeep, mountainbike, och andra fordon så fort man kan över stock och sten. Man skall nog vara under 40 för att riktigt uppskatta äventyren. Jag tyckte det mest verkade gå ut på att för dyra pengar bli våt, frysa, och slå sig fördärvad. Helst alla tre samtidigt. Men så är jag ju på fel sida 40.
Vi anmälde oss till en tur med 4hjulsdriven jeep för att kunna se en del av de ställen där Sagan om Ringen filmades. Chauffören var litet av Crocodile Dundee, småtuff, obestämd militär bakgrund, pålitligt konservativ och ytterst stolt över sitt skotska påbrå. Vi körde längs sjön och bergen blev allt högre på motsatta stranden. Sagolikt vackert. Vi for ner på en flodbädd med stora grå stenar och vattnet som forsade i flera olika fåror. I snösmältningen blir det en stor flod med massor av vatten och Queenstown har varit översvämmad flera gånger. Senast 1999 under filmningen av Sagan, då hela filmteamet hjälpte till med räddningsarbetet.
Landskapet är så ofattbart vackert och vår guide visade oss flera ställen där de filmat. Med hjälp av en bok om filmarbetet pekade han ut bilder där vi kände igen bergen i bakgrunden men förgrunden var en annan. Det beror på att de filmade på 133 olika ställen på NZ och sedan med hjälp av dator kunde sätta ihop bilderna som de ville och också införliva fanatsiskapelser som byggts i studio eller skapats med hjälp av datorer. Sist och slutligen måste man vara imponerad av regissörens vision och hur han orkade hålla fast vid den i tre år som inspelningen tog. Belöningen blev en Oscar.
Thursday, February 1, 2007
Christchurch, Nya Zeeland
Tillbaka på flygplatsen i Melbourne efter hettan i the Red Centre vid Ayers Rock kändes det härligt att få sova en natt på Holiday Inn. Sällan har jag uppskattat amerikansk hotellkomfort som då. Vi hade tur, för finalen i Austalian Open började just när vi kom, så uppackningen fick vänta. Vi beställde Fish and Chips och varsin öl från hotellets hämtkäk och damen som kom klagade på att alla gäster satt på sina rum och var osociala. När vi upplyst henne om orsaken blev hon litet mildare stämd. Hämtkäk på hotell är en bra ide, kostar inte alls som room service, men fungerar som det. Hur gick matchen? Första set var jämnt och slutade med tie break, som Federer vann övertygande. Sedan hade Federer fått klart för sig hur Gonzales spelade och han vann matchen övertygande i tre raka set. Federer anses vara den mest kompletta spelaren någonsin och det är en fröjd att se hur han behärskar alla aspekter av spelet och trots det har åtminstone några mänskliga svagheter. Inte alla bollar blir som han tänkt sig.
Så for vi till Nya Zeeland. Christchurch, förkortat Chch, var första stoppet. Det är en mycket prydlig stad med många parker och massor av vackra privata trädgårdar, ofta i engelsk stil med stiliga rosor. Vi for på en guidad trädgårdstur och tre av trädgårdarna var privata och ägarna guidade. En av dem var speciellt fin, och vi visste att tävlingen om finaste trädgården skulle gå av stapeln följande vecka. På min fråga om de var färdiga för bedömning svarade värdinnan att de inte deltog för det var så mycket avundsjuka och politik inblandat. Avundsjuka och politik,- vissa begrepp är världsomspännande. Det framgick senare att värdparet var domare, men på en annan ort för säkerhets skull. I en av rabatterna såg jag till min häpnad en tuva blåsippsblad, men som den amatör jag är frågade jag först vad det var. Värdinnan rynkade pannan och sa att det börjar med H. Anemone Hepatica föreslog vi och hon blev alldeles häpen när vi berättade att den växer släntvis i Norden, i NZ anses den vara en sällsynthet och hon var mycket stolt över sina blåsippor. Hos oss är det tvärt om. Det vi odlar ömt i kruka växer släntvis här.
Det går en järnväg tvärs över NZ från Chch till en liten stad som heter Greymouth på västra sidan, tåget kallas Tranz Senic och tar fyra timmar i vardera riktningen. Man färdas först över en stor slätt med massor av får, kor och diverse hästar. Det odlas olika sädesslag och sojabönor bl.a. på jättelika fält, omgivna av höga barr-, eller lövträdshäckar för att hindra blåsten. Sedan banar (!) sig tåget sig väg upp genom The Foothills, med blånande bergstoppar som kommer allt närmare. Cafevärden var också guide och på hans uppmaning, att det var dags för fotografer att gå till den öppna utsiktsvagnen, banade jag mig väg genom proppfulla vagnar.
Utsiktsvagnen var typ boskapsvagn och det blåste ordentligt och var litet kallt när vi forsade fram. Trångt var det också, men en vänlig herre klämde in mig mellan sig och framförvarande herre, så jag stod i lä. Och visst fick jag fina bilder av bergen och den solglittrande floden långt nere i dalen. Vi for genom många tunnlar och lukten från diselmotorn var kraftig och dessutom blev det ganska varmt i de långa tunnlarna. Småningom lugnade sig landskapet och jag tyckte jag fått mina bilder. När jag kom tillbka till Erik och drog handen genom håret var det alldeles tovigt och jag blev sotig om fingrarna. På toaletten kunde jag konstatera att jag var ganska grå i synen och håret hade en intressant askblond nyans. Konsten har sitt pris.
Greymouth gör skäl för sitt namn. Gråare och tristare stad får man leta efter, grått, småregn och hela staden luktade unket. Tursamt nog är man där bara en timme innan tågvisslan kallar på en för återfärd. Vår guidebok kämpade för att hitta något positivt att säga om stället och påstod att det var bättre att komma med bil längs kusten. Först då kan man uppskatta Graymouth som centralort. Detta säger kanske mer än guideboken avser om hur ultratrist kustvägen måtte vara. En ljuspunkt när man väl tagit sig till Greymouth är de många barerna. Vi hörde att när det blir stängningsdags blir man inte utkastad, utan inlåst och sedan går man när man vill. Antar att det gäller lokalbefolkningen. Vi for frivilligt.
Så for vi till Nya Zeeland. Christchurch, förkortat Chch, var första stoppet. Det är en mycket prydlig stad med många parker och massor av vackra privata trädgårdar, ofta i engelsk stil med stiliga rosor. Vi for på en guidad trädgårdstur och tre av trädgårdarna var privata och ägarna guidade. En av dem var speciellt fin, och vi visste att tävlingen om finaste trädgården skulle gå av stapeln följande vecka. På min fråga om de var färdiga för bedömning svarade värdinnan att de inte deltog för det var så mycket avundsjuka och politik inblandat. Avundsjuka och politik,- vissa begrepp är världsomspännande. Det framgick senare att värdparet var domare, men på en annan ort för säkerhets skull. I en av rabatterna såg jag till min häpnad en tuva blåsippsblad, men som den amatör jag är frågade jag först vad det var. Värdinnan rynkade pannan och sa att det börjar med H. Anemone Hepatica föreslog vi och hon blev alldeles häpen när vi berättade att den växer släntvis i Norden, i NZ anses den vara en sällsynthet och hon var mycket stolt över sina blåsippor. Hos oss är det tvärt om. Det vi odlar ömt i kruka växer släntvis här.
Det går en järnväg tvärs över NZ från Chch till en liten stad som heter Greymouth på västra sidan, tåget kallas Tranz Senic och tar fyra timmar i vardera riktningen. Man färdas först över en stor slätt med massor av får, kor och diverse hästar. Det odlas olika sädesslag och sojabönor bl.a. på jättelika fält, omgivna av höga barr-, eller lövträdshäckar för att hindra blåsten. Sedan banar (!) sig tåget sig väg upp genom The Foothills, med blånande bergstoppar som kommer allt närmare. Cafevärden var också guide och på hans uppmaning, att det var dags för fotografer att gå till den öppna utsiktsvagnen, banade jag mig väg genom proppfulla vagnar.
Utsiktsvagnen var typ boskapsvagn och det blåste ordentligt och var litet kallt när vi forsade fram. Trångt var det också, men en vänlig herre klämde in mig mellan sig och framförvarande herre, så jag stod i lä. Och visst fick jag fina bilder av bergen och den solglittrande floden långt nere i dalen. Vi for genom många tunnlar och lukten från diselmotorn var kraftig och dessutom blev det ganska varmt i de långa tunnlarna. Småningom lugnade sig landskapet och jag tyckte jag fått mina bilder. När jag kom tillbka till Erik och drog handen genom håret var det alldeles tovigt och jag blev sotig om fingrarna. På toaletten kunde jag konstatera att jag var ganska grå i synen och håret hade en intressant askblond nyans. Konsten har sitt pris.
Greymouth gör skäl för sitt namn. Gråare och tristare stad får man leta efter, grått, småregn och hela staden luktade unket. Tursamt nog är man där bara en timme innan tågvisslan kallar på en för återfärd. Vår guidebok kämpade för att hitta något positivt att säga om stället och påstod att det var bättre att komma med bil längs kusten. Först då kan man uppskatta Graymouth som centralort. Detta säger kanske mer än guideboken avser om hur ultratrist kustvägen måtte vara. En ljuspunkt när man väl tagit sig till Greymouth är de många barerna. Vi hörde att när det blir stängningsdags blir man inte utkastad, utan inlåst och sedan går man när man vill. Antar att det gäller lokalbefolkningen. Vi for frivilligt.
Subscribe to:
Posts (Atom)